#InFlux – spikat och klart

Foto: Malin Sveningsson.

Så här ser den ut – avhandlingen. Igår spikade jag upp den med en kopparspik på universitetets anslagstavla vid Vasaplatsen. Jag kan lova att det är rätt så skönt att den är är klar!
     #InFlux är en sammanläggningsavhandling. Den består av fem vetenskapliga artiklar som hålls ihop av en så kallad kappa, med introduktion och kortfattad historik, litteraturgenomgång, övergripande teoretiskt ramverk, grundlig metodbeskrivning och en övergripande analys. Ämnet är svenska journalisters bruk av sociala nätverksmedier, och i ett vidare perspektiv hur svenska journalister påverkas också av andra förändringar i medielandskapet. Avhandlingens teoretiska utgångspunkt är journalisters roller.
     De närmaste veckorna kommer jag att presentera delar av avhandlingens resultat och min analys – om journalisters sociala roller och om den sociala nyhetslogiken – närmare.
     Avhandlingen är också e-spikad, det vill säga publicerad digitalt via Universitetsbiblioteket. På länken kan ni ladda ner hela avhandlingen (pdf) förutom de vetenskapliga artiklarna. Dessa är publicerade i olika vetenskapliga tidskrifter.

* * *

Omslagsbilden. Måste säga några ord om omslagsbilden. Illustrationen är gjord av Nicklas Malmberg, journalist och nu på Sveriges Radios sociala medier-team. Jag är oerhört glad att han ville göra den här bilden, och jag är oerhört nöjd med hur bra den blev.

Ladda ner (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

#InFlux: Nailed it!

The lovely cover illustration is made by Nicklas Malmberg, journalist working strategically with social media at the Swedish national public service radio. 

Yesterday, I nailed a copy of my completed thesis to the university’s billboard. Yes, in Sweden we actually nail a physical copy of the dissertation to a public billboard. The defence is schedualed on September 6.
     The thesis is based on five articles, already published in scientific journals. The thesis frame (that is, everything else: introduction, literature review, theory, methodology, summary of the articles and conclusions) is available (pdf) via the link below.

Download (pdf): #InFlux. Journalists’ adoption of social media and journalists’ social roles

Nypublicerat: Kapitel om social nyhetslogik och den nya sortens journalister – bland annat

För snart 20 år sedan kom den första upplagan av den här boken. Numera är den i det närmaste obligatorisk på landets olika medieutbildningar. Och i höstens nya och helt omarbetade upplaga finns jag med, med ett kapitel om sociala medier och journalistik.
     Efter en kort historik går jag i kapitlet igenom hur den sociala nyhetslogiken skiljer sig från traditionell nyhetslogik och sociala medier-logik, hur redaktioner använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, varumärkesbyggande) och hur journalister använder sociala nätverksmedier (research, spridning, dialog, personligt varumärkesbyggande, nätverkande), och vad detta betyder för journalstiken – ett exempel är de allt fler entreprenöriella journalister vi ser nu, med olika sociala nätverkmedier som den plattform från vilken de bygger communities av läsare/publik som betalar för innehållet via donationer eller prenumerationer.
     Redaktörer för På väg mot medievärlden 2030 är professorerna Gunnar Nygren och Ingela Wadbring. De intervjuas om boken i tidningen Journalisten: ”Det kan vara så att den professionella journalistik som vi tar för given idag är en kort parentes i historien”.
     Beställ från boksajt nära dig eller låna på biblioteket. Här finns förutom flera kapitel om just journalistik också kapitel om mediemarknad, medieekonomi och nyhetskonsumtion samt medieförtroende, mediekritik och alternativa medier.

Från y-bommar till brottsbalkar – en sensommarbetraktelse

Det hände en besynnerlig sak nere i hamnen för ett par veckor sedan. Vår lilla aktersnurra slutade kyla, så efter lite googlande efter tänkbara fel åkte vi ner till hamnen för att ta hem den och byta impeller (fråga inte, googla). Min man tog med sig en liten transportkärra ut på bryggan, klev ombord och började skruva loss motorn. Jag satt kvar i bilen – vi har en liten båt och det där kunde han klara av själv. Det var en tidig fredag kväll, klockan var kanske halv åtta. Det fanns fortfarande gott om folk i hamnen – båtfolk, badfolk och en del smygcampande husbilsfolk.
     Så kom det ett par och ställde sig och tittade ut mot min man när han plockade av motorn. Beundrade de kanske vår fina båt? De gick en liten bit åt ena hållet, tittade igen, gick en bit åt andra hållet, började smygfotografera. Här någonstans tittade de in bilen också, och när de såg att jag satt i gick de lite längre bort. Och tittade.
     När min man lastat in aktersnurran i skoffen och satt sig i bilen (det här paret tittade – eller snarare blängde – fortfarande) så skämtade vi lite: ”De måste vara turister och har läst om båtmotortjuvar. De fattar inte att ingen stjäl sådana här gamla skruttiga, i fullt dagsljus dessutom. Undrar om de har ringt polisen också?”.

* * *

I en av alla ”det händer i kommunen”-grupper som finns på Facebook publicerades förra veckan en varning. Inlägget kan sammanfattas med orden ”nu är båttjuvarna på gång, de här två gick runt på bryggorna idag och filmade@. Till inlägget bifogades två bilder: en på två unga män på en av bryggorna i vår hamn (med en vit lapp över ansiktena) och en på bilen (med registeringsnumret maskat).
     Bland kommentarerna märktes inlägg av typen ”bra att du varnar”, ”tänk att det ska vara så svårt att skilja på mitt och ditt” och ”jävla pack, det ser man ju!”. Ni vet, sådana där kommentarer som man ser i nästan alla ”det händer i kommunen”-grupper numera.
     Ett par dagar senare publicerades ett inlägg i samma grupp från en av de unga männen på bilden. Bekanta hade uppmärksammat honom på att han pekades ut som förmodad båtmotortjuv i en Facebook-grupp. Inte var han glad, inte. Han och kamraten gillar båtar, sådär som många gör. De gillar att gå på bryggor och titta, sådär som många gör. Och de såg några kul modellbåtar i vattnet som de filmade, sådär som vem som helst av oss skulle ha gjort.
     Bland kommentarerna märks inlägg av typen ”men det måste ni väl fatta att om ni går på bryggor och fotar våra båtar har vi rätt att vara misstänksamma", ”man får faktiskt inte gå på bryggor” (!) och ”bättre varna en gång i onödan än inte varna alls”. Personen som publicerade varningen har såvitt jag kan se plockat bort sitt inlägg och svarar här – inte för att be om ursäkt utan för att påpeka att ”jag hängde inte ut någon, det gjorde du själv när du skrev det här inlägget”. Här finns också några sansade röster som tycker att de unga männen borde få en ursäkt, men de får mothugg – ”det finns inget att be om ursäkt för, det gick inte att se vilka det var” (vilket är en i sammanhanget sanslöst korkad invändning eftersom männen de facto indentifierades av bekanta).
      Det kunde förmodligen lika gärna varit min man och jag som hängdes ut som förmodade båtmotortjuvar.

* * *

I Brottsbalkens 5 kapitel 1§ står det så här: ”Den som utpekar någon såsom brottlig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes till förtal för böter. Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

* * *

Samma Facebookgrupp, någon dag tidigare. Några dretfulla ungdomar har filmats när de försöker stjäla en liten öppen plastbåt mitt inne i stan, mitt på dagen. Filmen läggs ut på Facebook, ungdomarna går klart och tydligt att identifiera. 

     Ett exempel till, från härom dagen. Någon ser från sin balkong hur ett gäng ungar, kanske runt 10 år gamla, bråkar på gården, och tar en bild. Bilden läggs ut på Facebook, barnen går klart och tydligt att identifiera, med en undran till föräldrarna – ”vet ni vad era barn håller på med?”. 

* * *

På allmän plats är det tillåtet att fotografera vad du vill och vem du vill. Det är också tillåtet att publicera de här bilderna på till exempel sociala nätverksmedier, även om det kanske inte är så lämpligt alla gånger. Undantaget gäller främst så kallat olaga integritetsintrång, och regleras i Brottsbalken 4 kapitel 6c§. Det är däremot inte tillåtet att förtala andra människor. Inte ens om du uppfattar att du har ett gott syfte, att ”de uppförde sig misstänkt” eller ”men de försökte ju stjäla en båt”. Det är helt enkelt inte försvarligt. 

     Det är som att i allas vår jakt på engagemang i sociala nätverksmedier – vi vill ha fler delningar, fler gilla, fler kommentarer – så glömmer vi att vi ibland trampar på folk. Vi glömmer att vi kan göra folk riktigt rejält illa. Vi är så fullt upptagna att lära oss förstå och använda den nya medietekniken som sociala nätverkplattformarna bjuder oss att vi helt enkelt glömmer bort att vi egentligen är civiliserade människor. 

     De publicistiska medierna har pressetiken, journalisterna sin yrkesetik. Vi andra måste helt enkelt bli betydligt bättre på vad jag i brist på bättre väljer att kalla medborgaretik – andra skulle förmodligen kalla det vanligt jävla sunt förnuft. För den här lynchjustisen och ”häng ut först och kolla fakta sedan”-mentaliteten, den är inte värdig vuxna människor.

Fotnot: Tidningen Bohusläningen publicerade nyss (17 augusti) en artikel om precis det jag skriver om ovan: Facebookgrupper med makt att ena, splittra och hänga ut

Att försöka utveckla ett spelberoende

AR i Wizards Unite vid min bokhylla. 

Jag har aldrig varit mycket för att spela. Det blev en del Tetris förr, och med förr menar jag med god marginal till millenieskiftet. Ungefär samtidigt försökte jag fastna för Prince of Persia, men jag lyckades aldrig – det kan ha berott på att grafiken var … vi kan väl kalla den ”så där”. Lägg till detta lite Snood som tidsfördriv för något decennium sedan.
     Men det går ju inte att forska i medier och sociala medier och vara så helt utan erfarenheter av moderna mobila spel. Den här semestern har jag därför gjort ett ärligt försök att utveckla ett spelberoende med hjälp av Harry Potter – Wizards Unite som släpptes vid midsommar. Till saken hör förresten att jag aldrig heller läst Harry Potter-böckerna …

Wizards Unite är, precis som den mer kända kusinen Pokemon Go, ett slags dubbelt mobilt spel. Dels för att det spelas på mobilen (eller plattan), dels för att du måste ut och röra på dig för att samla kilometer. Lömskt :) Båda bygger på en platsbaserad AR (augmented reality) där mobilens gps håller reda på var du befinner dig och bygger en virtuell ”riktig” karta, och du får poäng och andra fördelar genom att strida mot figurer som placeras in i den verkliga miljön runt omkring dig. Spelar du tillsammans med andra får du pluspoäng.
     Jag är inte så lite fascinerad över hur det fungerar. Jag uppskattar också att det finns så många parallella spår och sätt att spela, så många möjliga strategier.

Hur har det då gått? Jo, tack, Jag har utfört alla mina dagliga uppdrag, deltagit i specialevenemang, promenerat många, många mil för att låsa upp speciella så kallade flyttskrin, gått upp i gryningen för att ge mig ut för att skörda sällsynta hoppande flugsvampar och slagits med vampyrer under fullmånens sken. Jag har till och med varit aktiv i ett par speciella forum, där tips och tricks har diskuterats.
     Så nybörjartant jag är, måste jag erkänna att jag faktiskt stundtals haft ganska kul. Och jag förstår fullt och väl hur den här typen av spel kan utvecklas ett beroende – det finns alltid en ny nivå att nå, en  till sällsynt artefakt att hitta, mer guldpengar att tjäna, en ännu lömskare trollkarl att besegra i duell. Riktigt beroende känner jag mig dock inte – detta är i första hand ett spel för barn, det är tröttsamt många upprepningar och hela Harry Potter-inramningen känns lite ointressant.
 
Tror jag att det är farligt att spela Wizards Unite eller liknande? Nej, i normalfallet inte. Det gäller – som alltid – att inte gå utomhus med näsan i mobilen. Och man bör definitivt hålla sig ifrån att köpa guldpengar och annat med riktiga pengar.
     Det finns andra nackdelar än det här att köpa sig fördelar för riktiga pengar. Integritetsaspekten är en viktig sådan – när du spelar måste du ha mobilens gps påslagen, annars fungerar inte kartorna, och den datan samlas in och används till jag vet inte vad. Att spela drar också både batteri och mobildata, och kräver en någorlunda modern mobil med anständigt lagringsutrymme. I förlängningen driver alltså den här typen av spel oss att ständigt köpa nya och mer avancerade mobiler, också till våra barn.

Idag är sista semesterdagen. Har Wizards Unite lyckats med det Prince of Persia misslyckades med – att göra mig spelberoende? Nej, knappast. Men jag tror minsann jag behåller det i mobilen ett litet tag till.

Prince of Persia som det såg ut när det lanserades 1989.

Bloggen lever. Eller? Jo!

Min nyinköpta Singer 201K, tillverkad 1950.  

Jag kommer att försöka bli lite flitigare med bloggen igen. Av många anledningar – inte minst det som Karin Pettersson pekar på här: att hitta tillbaka och bidra till ett levande offentligt samtal, ett samtal där kvalitet inte räknas i reaktioner och engagemang. Ett litet fuck you! till skräntwitter, uthängningsfacebook och väggordsinsta helt enkelt.
     Det kommer förmodligen att ta ett tag innan jag hittat bra rutiner för bloggandet. Jag vet sedan tidigare att jag skriver bäst om jag skriver ofta. Så här i början får ni kanske stå ut med lite mer triviala inlägg, se dem i så fall som skrivövningar.
     Jag är inte ensam om att försöka återuppliva bloggandet i höst. Karin Petterson som jag länkar till ovan är en annan. Hon skriver initierat och bra om teknik, sociala medier, medier, politik … Jag uppskattar mycket att läsa Andreas Ekströms texter, han skriver ofta tänkvärt om teknik och medier. Det finns säkert anledning att återkomma till en längre lista, lite längre fram i höst.
     Jag vill också påminna om mina bloggrollar här till vänster (om du läser på dator). I varsin lista samlar jag dels medieforskare, dels andra som bloggar om medier. Dessutom finns en jättelång lista med svenska forskningsbloggar inom alla möjliga och omöjliga ämnen. Här delas fantastiskt mycket kunskap!

Fotnot: Delar av våra och mina sociala nätverksmedier fungerar alldeles utmärkt. Jag gillar mitt Twitterflöde och de människor jag interagerar med där, jag uppskattar många delar av Facebook – just nu hänger jag mycket i några underbara grupper med folk som nördat ner sig i gamla symaskiner – och Instagram är en fantastiskt kreativ plattform.

”Normal uppdateringsfrekvens forskarblogg”

Jodå, bloggen lever, tro inte annat. Det är bara det att jag är lite dålig på att uppdatera … Tänkte dock inleda året med en slags årskrönika.
   
Under 2018 publicerade jag tolv inlägg. Det är trots allt bättre än inga inlägg alls, tänker jag. Det mest populära inlägget av dessa, räknat i antalet enskilda sidvisningar, är My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!). Detta inlägg är det tredje mest populära sedan jag startade bloggen, i topp ligger en text från 2013, On skeptics, conformists and activists. Från topplistan lyfter jag gärna också fram Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten, som publicerades för ganska exakt två år sedan, och Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg från 2016.
     Flest ”läsare” genom åren finns i USA och Sverige, Sedan följer Ukraina, Israel, Ryssland, Tyskland, Frankrike, Kina, Förenade Arabemiraten och Storbritannien. Ja, ni ser själva – här handlar det om automatiska system som scannar webben i jakt efter saker som går att utnyttja på ett eller annat sätt. De gör inte så stor skada men de grumlar ju statistiken.
     Jag tycker det är lite kul att en av de länkande webbplatser som ger mest trafik (den här listan toppas av Google, såklart) är journalistikforskarkollegan www.askekammer.dk.
     Och jag älskar att en av sökfraserna som använts och som landat i min blogg är ”normal svarsfrekvens enkät” :)

Spelar det någon roll hur ofta man uppdaterar sin forskarblogg? Ja och nej:
     Å ena sidan är det otvivelaktigt så att ju flitigare du är som skribent, alltså ju oftare du postar inlägg, desto fler läsare får du till varje inlägg. Jagar du synlighet och fina siffror ska du alltså uppdatera ofta.
     Å andra sidan – om din forskarblogg fungerar som min, med kontaktuppgifter, publikationslistor, ett ställe att dela presentationer, då är poängen att den finns där i den stund när folk letar. Mina flikar för publikationer och kontaktuppgifter har förvånansvärt många visningar. Dessutom: När någon söker på mitt namn på Google ligger bloggen i topp bland sökresultaten. Jag är lätt att hitta – för journalistikforskare runt om i världen, journalister som behöver ställa en fråga, en nyfiken allmänhet etc.

Fotnot: Får man använda smileys i texter på en forskarblogg? Definitivt!

My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!)

I use Ulysses for most of my academic writing. I love it – it syncs immediately over Mac, iPad, and iPhone, it provides a ”text first” experience (we’re talking markdown instead of formatting as you go), and allows me to export the text to whichever format I want to – be it a blog post like this, an academic article aimed for a journal, or a thesis.
     Having learned the markup language of markdown (that’s not difficult at all) and got used to using full screen, black template (this allows me to focus on the text and only the text), my next problem was how to use Ulysses with Endnote, the reference manager provided by my university. For me, it has taken some time to solve all small problems and make things work the way I want them to work. I have of course searched for solutions online, but most suggested solutions does not really solve my problems, as I use several Macs, each with its own installation of Endnote. And while I do sync my Endnote library between these machines (and to an online library that I use on mobile devices), some content does not sync – and this has been a problem. So, here is a guide on how to integrate Endnote (X8) with Ulysses (14.2) that actually works.

• When I write, I use Endnote’s temporary citations to include references in my text. I do this by choosing the right reference from my Endnote library and drag (or copy) it to the right position in my Ulysses sheet. By default my temporary citation has looked like this: {Hedman, 2018 #452}.

• A major problem, especially when writing a thesis with hundreds of intext citations, is that the record numbers (in this case #452) that are used as default unique identifiers, have not synced. Everything else sync between all my devices, but the record numbers are ”device specific”, so to speak. So while some references share the same record number in all my Endnote libraries, not all do, and this becomes a problem in the next phase of text production – when I export my text to a text manager (Word, in my case) and configure my bibliography (that is, translate the intext citation to the correct (Hedman, 2018) and a post in my list of references. When the unique identifiers don’t line up, all references has to be matched manually to make sure the final manuscript references the correct works.
     The way to solve this is to use label instead of record number as the unique identifier in the intext citations. This is the tricky part, and a problem most Ulysses/Endnote-user don’t address when they write manuals on how to integrate Endnote with Ulysses – perhaps because they don’t use several devices. The Label field does sync, so once you’ve set up everything as suggested below, you’ll have no bad surprises when you configure your bibliography. The easiest way to add a unique label to all entries in your Endnote library is to do like this:

1. In Preferences – Display Fields, add a Label column. For convenience, I have put this next to the Record Number column as first and second columns.
2. Mark all, or part of, your Endnote library, go to References – Show Selected References.
3. Then, chose Tools – Change/Move/Copy Tools, and then Move/Copy Fields. Check for Copy Field, chose From: Record Number To: Label, check Replace entire field (just in case the label column isn’t empty), and OK. 
4. Finally, go to Preferences – Temporary Citations and check the box to use Label instead of record numbers as identifier in the citations.

• Furthermore, you can change what sign to use as delimiter in Endnote: go to Preferences – Temporary Citations and Temporary Citation Delimiters and make your choice. I prefer angle brackets like this: <Hedman, 2018 #452>.
     Then, make sure that Endnote’s citation delimiters don’t collide with the markup system in Ulysses: go to Preferences – Markup to see what signs are used, and perhaps change one of them so you can have the angle brackets exclusively for intext citations.

• To add a page number in the intext citation, simply add , p. 32 like this (don’t forget the commas and spaces!): <Hedman, 2018 #452, p. 32>.
     I haven’t found a way to automatically include a prefix or note within the intext citation. Instead I put a temporary note in the text and mark it, so that I know where to put all the e.g. and cf. when I prepare the final manuscript. If you have a valid solution on this, please let me know!
     To add several intext citations within the same parenthesis, place a backslash \ (no spaces) between the temporary citations.

Fotnot: Den här texten är på engelska helt enkelt för att de flesta skriver sina akademiska texter på engelska, eller läser engelsk litteratur. Se också Det sköna i den rena texten [170218].

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.