Ingen dold spelreklam på Eftertänkt

Hej Kalle (om det är ditt riktiga namn)

För några veckor skrev du ett mejl till min kontaktadress här på bloggen och erbjöd mig ”en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av [dina] klienter på en av [mina] sidor”. Du skrev också att du var ”intresserad i att placera ut nya artiklar på kvalité sidor för [dina] olika klienter” (sic!).
     När jag mejlade tillbaka och frågade vilken klient det rörde sig om dröjde du såpass länge med ditt svar att jag började misstänka att du ångrat dig, men till slut fick jag faktiskt ett svar. Jag har valt att publicera det i sin helhet här, eftersom det är ett så belysande exempel på en av de saker jag undervisar om.

Jag har bara några korta kommentarer till dig, Kalle:

• Lär dig stava och se över grammatiken! Det kommer att höja din trovärdighet.
• Gör åtminstone en kort research på aktuella bloggar innan du skickar ”erbjudanden” till dem. Då minskar risken att du skickar till helt fel person, som istället för att nappa på erbjudandet eller slänga det i papperskorgen kommenterar det så här. Tips: Jag undervisar i lagar, etik och policy på sociala medier. 
• En kort research hade också avslöjat att jag inte har särskilt mycket trafik till den här bloggen. Eftertänkt ligger i och för sig ganska bra till jämfört med andra svenska medieforskningsbloggar, men den är tämligen ointressant ur marknadsföringsperspektiv. Jag vet att det i första hand handlar om att jaga inlänkar för att rankas högre av sökmotorer, men ändå…
• Jag gjorde däremot en kort research på det företag du arbetar för, och hittade hemsidan. Den är riktigt, riktigt usel. Ändå påstår du att det handlar om en ”etablerad online mediebyrå”. Tror du verkligen att någon går på det?
• Jag undrar också hur du säljer in bloggar som min till dina klienter? ”Casinospel online? Ja, då tycker jag vi vänder oss till en journalistikforskare! Det är klockrent!” Betalar de verkligen för det? Ur inlänkperspektiv spelar det naturligtvis inte någon roll, men kontexten kan ju ha betydelse ur ett vidare varumärkesperspektiv.

Tack ändå för ett tydligt exempel till min undervisning! Jag kommer att använda det i en föreläsning som bland annat handlar om marknadsföringslagstiftningen och varför den är viktig att hålla reda på även för privatpersoner som bloggar. Kanske använder jag det också som illustration vad gäller Skatteverkets regler för bloggrelaterade inkomster, och för att påpeka att det är förbjudet att marknadsföra lotterier (som nätspel räknas som) som saknar tillstånd enligt lotterilagen.

Vänliga hälsningar
Ulrika

Fotnot: Jag har valt att inte publicera namn och epost till Kalle, namnet på företaget han arbetar för eller namnet på sajten han vill att jag ska skriva om. Tycker inte det är riktigt relevant. Det här är nämligen inget unikt exempel; förr eller senare får de flesta som bloggar ”erbjudanden” av den här typen. Ofta står det explicit redan i de inledande kontakterna att texten inte ska annonsmärkas, och väldigt sällan påpekas att ersättningen ska skattas för. Den gemensamma nämnaren brukar vara taffligheten i approachen.

Fotnot: Lena Leigert har skrivit en del om otillåten marknadsföring på Kreafonbloggen. Läs t ex Otillåten smygreklam i bloggar eller Tydligare regler för reklam i sociala medier. Dit länkar jag på eget initiativ och utan någon som helst ersättning.

Nytt år, gamla och nya arbetsuppgifter

Nej, bloggen är inte död. Inte som genre, och inte heller just den här. Jag har bara inte kommit mig för att skriva så mycket i höst. Det är väl det som är doktorandlivet – eller livet i akademin, misstänker jag att många skulle säga. Ibland har man mycket att göra på jobbet, med undervisning, föreläsningar, data som ska samlas in, konferenspapers och tidskriftsartiklar som ska skrivas…
     Just nu sitter jag förresten och går igenom alla bidrag till The NODA Awards (nordiska datajournalistikpriset). Det är ungefär som att läsa en jättehög med VG-uppsatser, alltså bara skoj.

Den här terminen (och förhoppningsvis framöver) kommer jag att arbeta deltid med JMG:s J-panelen tillsammans med Monica Löfgren Nilsson, som är vetenskapligt ansvarig. J-panelen är en webbaserad survey som ger oss möjlighet att studera journalisters vanor, opinioner och attityder med lite tätare mellanrum än Journalistundersökningarna som görs vart femte år (J-panelen går ut ett par gånger om året).
     Jag försöker förgäves hitta information om J-panelen på JMG:s webb och länka till den, men det tycks som om den infon saknas. En av mina första arbetsuppgifter i det projektet blir med andra ord att se till att uppdatera webben. En preliminär metodredovisning finns dock tillgänglig (pdf här).
     Många forskare använder J-panelen för att ställa frågor som är relevanta för just sina forskningsprojekt. Vid två tillfällen har J-panelen ställt frågor om hur journalister använder sociala medier. Just nu sitter jag och analyserar den datan, och återkommer med färska siffror senare i vår.

Vad ska jag göra mer i vår, alltså förutom avhandlingsarbetet? Det ser ut som om jag kommer att ha fullt upp:

• J-panelen ”stjäl” tid från undervisningen, men jag kommer fortsätta att föreläsa om sociala medier i journalistiken. Som doktorand har jag 20 procents sammanlagd institutionstjänstgöring, och jag delar den nu lika mellan undervisning och J-panelen.
• I mars ska jag berätta för mina kollegor på JMG hur man kan samla in och sedan analysera sociala medier-innehåll med åtminstone några bakgrundsvariabler. Inom forskningen om sociala medier i journalistiken är det ett generellt problem att urvalen sällan är representativa och att det heller inte finns någon möjlighet att använda sig av bakgrundsvariabler (som kön, arbetsplats, typ av arbete) i sina analyser. Jag hoppas kunna presentera en lösning för hur man kommer i alla fall en bit på väg.
• I maj ska jag presentera en studie om hur transparenta journalister egentligen är när de twittrar. ICA:s årliga forskningskonferens hålls den här gången i San Juan. Vad har man på sig när man ska vara representativ i ett sådant klimat?
• Under våren förbereder jag också bidrag till åtminstone två konferenser där jag hoppas få delta, Future of Journalism i Cardiff och NordMedia i Köpenhamn.
• Under våren ska jag också läsa en kurs i högskolepedagogik, den startar redan nästa vecka.

Bloggtips: Finns det någon mediemoral?

Finns det särskilda regler för hur människor beter sig i relation till mobiltelefoner och andra medier? En moralisk kompass som gäller för hur vi beter oss i och med medier, och som kanske skiljer sig från vad som anses rätt och riktigt i andra sammanhang?
     Vad får man göra med sin smartphone när man samtidigt kör bil? Är det ok att kolla upp sina grannar i sociala medier? Visst, det är självklart så att studenter ska stänga av ringsignalen på mobilen när det är föreläsning – men får de twittra?

Mediemoralbloggen är en del av ett nytt forskningsprojekt som berör just sådana här frågor. Den drivs av Stina Bengtsson, Södertörns högskola, och JMG-kollegan Bengt Johansson. På bloggen tänker de publicera resultat från sin egen forskning, men också skriva om och länka till annat som ”diskuterar mediernas moraliska dimensioner i våra vardagsliv”, som de uttrycker det. (Om de kommer att besvara just frågorna ovan vet jag inte, men har någon en mediemoralfråga hen går och funderar på utgår jag från att det går att ställa en fråga på bloggen.)
     Mer om själva forskningsprojektet finns att läsa här.

Tips: Så här raderar du tidigare platsinformation

Det går att radera platsinformation från sina tidigare tweets, påminner journaliststudenten Johan Rosholm apropå min artikel i Medieormen:
     Logga in på Twitter och leta reda på konto- och säkerhetsinställningarna. Under rubriken ”Säkerhet och integritet” finns underrubriken ”Integritet” och ”Lägg till plats” med en ruta att bocka i. Se till att den rutan inte är bockad! Tryck sedan på ”Radera all platsinformation” så tas all platsinformation bort från tidigare tweets.
     Svårare än så är det inte!

Debatt på Medieormen om påslagna platstjänster och twittrande journalisters bristande källskydd

När jag analyser mina Twitterdata ser jag ibland saker som får mig att haja till lite extra, men som samtidigt inte riktigt ryms inom forskningsfrågan. Till exempel att förvånansvärt många journalister inte stängt av platstjänster på sina mobiler och plattar. Det betyder att jag – och andra – kan se precis när de har varit exakt var, på metern när. Det tyder på ett bristande säkerhetstänk, och framför allt betyder det att det grundlagsfästa källskyddet hotas.
     Om detta har jag idag skrivit en artikel till Medieormen, Journalister glömmer källskyddet på Twitter.

Jonathan Falck, ny gästprofessor på JMG: ”Ett bra innehåll säljer sig inte självt”

JMG:s nye gästprofessor Jonathan Falck förbereder sig för sin introduktionsföreläsning. Här får han hjälp med mikrofonen av tv-läraren Torbjörn Fraenckel.

Jonathan Falck är fast övertygad om att journalistiken har en framtid:
     – Jag tror på den klassiska journalistiken, gjord med nya tekniska möjligheter.
     Med blicken i backspegeln ser han strategiska misstag han gjorde sin tidigare roll som GP:s chefredaktör och ansvarige utgivare. Med sina erfarenheter vill han nu under sitt år som JMG:s gästprofessor hjälpa såväl studenter som lärare och forskare att se en väg framåt för journalistiken.

Hade jag skrivit en nyhetstext om Jonathan Falcks introduktionsföreläsning på JMG i eftermiddag hade ovanstående fyra meningar fått bilda ingressen (och så hade en redigerare kunnat putsa på formuleringarna). Nu är ju detta en blogg, och det där med ingresser har jag lagt bakom mig. Jag har anpassat mig till en ny plattform och de möjligheter bloggen erbjuder.
     Precis på samma sätt måste journalistiken anpassa sig till det nya digitala medielandskapet, framhåller Jonathan Falck. Mediebranschen genomgår just nu stora förändringar, vilket också ger möjligheter:
     – Nu är det dags att satsa på innehållet i journalistiken. Vilket är det unika materialet, det som publiken är beredd att betala för? Utan kvalificerade, unika, lokala granskningar kommer ingen att överleva.

Den nye gästprofessorn talade i sin föreläsning mycket om kvalitet:
     – Kvalitet handlar i grunden om att ge läsarna det unika, det speciella, det som gör att du som läsare känner dig berikad. Vad vill läsarna ha idag? De vill ha lokala granskningar, men de vill också läsa någon som är expert på sitt område.
     Där hittar vi ett av Falcks misstag som chefredaktör på GP; att han i tider av besparingar inte värnade specialreportrarna starkare. Men idag ser han också ett behov av andra specialkompetenser på redaktionerna: fotografer, redigerare, nyhetsgrafiker:
     – Ett bra innehåll säljer sig inte självt.
    Ett annat konkurrensmedel i en hårdnande konkurrens om publikens uppmärksamhet är etik, framhåller Falck.
     – Jag är gärna lite gammaldags på det här området.Vi måste vara försiktiga med att hänvisa till ”allmänintresset”.

En stor del av introduktionsföreläsningen ägnades journalistikens nya arbetsmetoder. Det handlar om såväl journalistiska arbetssätt som att hitta nya sätt att öka kunskapen om publiken och om att ta till sig omvärldskunskap från allt från medieforskare till beteendevetare och sociologer.
     Bland de nya journalistiska verktygen lades fokus på direktrapportering (”den ska dofta, kännas, upplevas, gripa tag”), crowdsourcing, datajournalistik (”vi journalister måste lära oss att hantera stora datamängder”) och sociala medier:
     – Öppenhet och dialog är superviktigt i dagens medievärld. Alla måste förhålla sig till sociala medier för att promota artiklar, diskutera, skapa öppenhet, få hjälp med research, sälja in, följa upp och förvalta.


Externa länkar: JMG-TV: Introduktionsföreläsningen | Familjen Hjörnes donationsprofessur i praktisk journalistik | Beredningsgruppens motivering

Handbok i hur andra anpassar sig till hur journalister arbetar med sociala medier

LO:s handbok i hur man kan opinionsbilda
i sociala medier. Länk finns nedan.

Nyligen publicerade LO sin Arbetarrörelsens handbok för sociala medier, som bäst kan beskrivas som en introduktion till hur man kan använda sociala medier i opinionsbildningen.
     Halva handboken (10 av totalt 20 sidor) visar välkända exempel på opinionsbildning i sociala medier som fått mycket uppmärksamhet i form av delningar, retweets, kommentarer och uppmärksamhet i traditionella medier som press och tv. Några sidor beskriver mycket kortfattat hur man kommer igång på Twitter, Facebook och bloggar.

Handboken är också ett lysande exempel på en del av medielogiken, nämligen hur olika aktörer faktiskt anpassar sig till mediernas sätt att arbeta. Vet man hur journalister arbetar är det enklare att nå journalister med sitt budskap. 
     Vi får veta att journalister ser sociala medier som en bild av vad allmänheten tycker i olika frågor, att journalister använder sociala medier som källa när de letar information, att tweets och statusuppdateringar ofta ersätter en intervju och att journalister gärna följer nyhetshändelser och aktuella debatter på Twitter.
     Inget av det här är några nyheter – och det är heller ingen nyhet att den här kunskapen naturligtvis går att använda i egna syften om man vill opinionsbilda. Till exempel genom att hänvisa till stor spridning i social medier, länka till information via sociala medier, kommentera aktuella nyhetshändelser och debatter i sociala medier och kanske till och med förbereda sig på att kunna kommentera till exempel en partiledarutfrågning eller politisk debatt på tv genom att förbereda tweets och ta fram bilder och diagram som kan bifogas när man kommenterar.

Det är inte bara arbetarrörelsen som arbetar strategiskt med opinionsbildning i sociala medier på det här viset. Och jag tror att LO:s handbok kan vara nyttig läsning också för personer eller organisationer utanför arbetarrörelsen.
     Men framför allt tror jag handboken är nyttig läsning för alla de journalister som fortfarande tror att andra inte vet hur journalister arbetar och har förmågan att anpassa sig efter det.

Arbetarrörelsens handbok för sociala medier är skriven av Johan Ulvenlöv, ansvarig för strategi och opinion i digitala medier på LO, och kan laddas ner gratis (pdf här).

Följ ett pågående fältarbete: ”Vi har tittat på kanten av brandområdet och känt lukten”

”En av de intervjuade beskrev synen av orange och svavelgul himmel med svart rök och en blek sol som hämtad direkt ur Lars von Triers film Melancholia.”

Just nu kan man följa min JMG-kollega Orla Vigsø, som utför fältarbete i Norberg. Den stora skogsbranden i Västmanland är ännu inte släckt, men branden är under kontroll och den akuta fasen över. Sakteliga ska livet för de boende i området återgå till någonting som liknar det normala. Orla skriver i sin blogg Vixö om sina intryck från de forskningsintervjuer han och Tomas Odén just nu genomför med ortsbefolkningen.
     Som medieforskare är det sällan vi har möjlighet att genomföra en intervjustudie på det här sättet – i princip när det händer, där det händer, när intrycken fortfarande sitter som etsade under ögonlocken och brandröken sticker i näsan.
     Det är också sällsynt att kunna följa ett pågående fältarbete i en blogg på det här sättet. Orla skriver bland annat om nyttan av att som forskare vara på plats och därigenom få en fond för tolkningarna av intervjuerna.

Orla Vigsø funderar också över vad nyhetsmediernas nedskärningar betyder för bevakningen av skogsbranden: ”Hur mycket blir oprecist och kanske misstolkat på grund av bristen på självupplevd erfarenhet?”. Därigenom anknyter han till den viktiga debatt som initierades av Fredrik Westerlund i Sundsvalls Tidning i förra veckan: Okunniga journalister påverkar Sverigebilden.
     Intervjuerna i Norberg sker inom ramen för det MSB-finansierade forskningsprojektet Kriskommunikation 2.0.

Lars Nord vid Mittuniversitetet bloggar också om branden, och förklarar varför intresset för branden kommer att slockna och inte bli en valfråga: Därför blir inte branden politiskt het.

Idag bjuder jag på data!

Idag bjuder jag inte på några siffror från min datamängd med bakgrundsvariabler. Istället bjuder jag på lite data så att den som vill kan ta fram sina egna siffror.

För nedladdning (.xlsx): Frekvensordlista
 
Datamängden består av en excel-fil med de 350 vanligaste orden i svenska journalisters presentationer på Twitter. Det är samtliga ord i urvalet som förekommer tio gånger eller fler. Urvalet är en korpus om 29 288 ord i 2 543 presentationer.
     Det är fritt för alla att använda datamängden. Gör något roligt! Eller något intressant! Eftersom detta är en del av en unik datamängd (och eftersom jag undervisar och handleder studenter bland annat i hur man redovisar data på ett bra sätt) gäller följande:

• Den som använder data och publicerar egna siffror ska tala om var datamängden kommer ifrån. Credda mig, helt enkelt.
• Den som gör tabeller eller grafer ska ange urvalets storlek och aktuella N-tal.
• Den som grovt misstolkar data kommer att få bakläxa.
• Den som gör en grovt missvisande eller teoretiskt inte underbyggd analys kommer att bli tillrättavisad.

Jag länkar gärna till material som bygger på frekvensordlistan, så hör gärna av er om ni publicerar något!


Relaterat inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

”Åsikterna är mina egna” – 13 procent av alla journalister twittrar med förbehåll

13 procent av landets journalister på Twitter har någon form av förbehåll (ibland också kallat disclaimer med ett låneord från engelskan) i presentationen på sina personliga Twitterkonton.
     Med förbehållet vill journalisten markera att hen twittrar som privatperson, att eventuella åsikter inte kan tillskrivas arbetsgivaren/redaktionen, eller att en retweet inte nödvändigtvis betyder att journalisten håller med om innehållet i det hen skickar vidare till sina egna följare.
     Ett sådant förbehåll kan se ut på olika sätt. ”Twittrar privat”, ”Åsikterna här är mina egna” samt ”RT betyder inte medhåll” är typiska formuleringar.

Jag har funderat en hel del på om jag tycker att 13 procent är en alltför låg andel eller inte, och kommit fram till att den kanske egentligen ska ses som onödigt hög. Det handlar trots allt om personliga konton, i eget namn.
     Även om nio av tio journalister i sin presentation talar om att de är journalister, och många dessutom talar om var de jobbar, så handlar det om konton som journalisterna själv har det fulla ansvaret för, juridiskt såväl som etiskt.
     Arbetsgivaren har ingen möjlighet att styra hur dess journalister sköter sina sociala medier-konton. Kollektivavtalet (§3) ger anställda journalister långtgående yttrande- och åsiktsfrihet.
     Det viktiga undantaget är anställda vid public service som ”är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas. I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas” (§3.2). Ett generellt förbehåll i sin Twitterpresentation räcker med andra ord inte för den public service-journalist som vill ta ut svängarna, utan hen är alltid tvungen att tänka på hur hen uttrycker sig.
     Enligt det här synsättet borde alltså inte journalister behöva ha något förbehåll i sina Twitterpresentationer.

Samtidigt kan jag tycka att 13 procent är på tok för lågt. Det kan vara svårt för utomstående att göra skillnad mellan det journalister producerar i sin yrkesroll (nyheter, krönikor, analyser etc) och det journalister skriver i sin mer personliga roll på Twitter. För att ta bara ett exempel: Niklas Svensson är för många alltid reporter på Expressen, vare sig man läser en politikerintervju i tidningen eller på Twitter om hur han tänder grillen inför kvällens middag.
     Man kan också se på saken ur ett varumärkesperspektiv. Ett varumärke är aldrig starkare än dess enskilda beståndsdelar. Journalisters personliga sociala medier-aktiviteter blir en del av redaktionens varumärke, vare sig man vill eller inte. Är journalisten social på Twitter, svarar på frågor, uttrycker sig väl, skriver intressant, så spiller lite av det positiva intrycket över på arbetsgivaren (om hen har talat om var hen jobbar). Uppför sig journalisten som en buffel eller uttrycker kontroversiella åsikter kan det i ett slag sänka förtroendet för hela redaktionen.
     Enligt det här synsättet borde alltså alla journalister ha ett förbehåll i sina Twitterpresentationer. Men det skulle antagligen ändå inte hjälpa. Den som vill sätta likhetstecken mellan en enskild journalists uppfattning och hela redaktionens kommer att göra det i alla fall.


Fotnot: Urvalet består av 2 543 journalisters presentationer på Twitter. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier, Yasmine El Rafie, skriver om företagets rekommendationer för sociala medier för de medarbetare som bevakar valrörelsen på Medieormen. I företagets sociala medier-handbok finns rekommendationer för samtliga medarbetare.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728], Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729], Twitters öppna API, bakgrundsvariabler och bristen på kontaktinformation [140730]