NODA Awards 2017: And the winners are …

Under lördagens galamiddag för deltagarna vid datajournalistikkonferensen NODA i Odense presenterades årets vinnare av NODA Awards:

• Feature: Where are you at life? (Helsingin Sanomats), som visar hur man kan personalisera journalistiken.
• Applications: innsyn.no (Fædrelandsvennen), en sajt som gör Oslos offentliga diarier och arkiv mer lättillgängligt för allmänheten.
• Investigative: Tvangsprotokollene (Verdens Gang), ett klassiskt gräv berättat med modern teknik.

Alla inskickade projekt presenteras på projektsidan Nodabase, och där finns också länkar till alla originalpubliceringar, liksom tidigare års bidrag och – inte minst – tips och verktyg för alla datajournalister. Nästa års datajournalistikkonferens kommer att arrangeras vid Södertörns högskola.

Relaterat inlägg: NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv [170118]

NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv

Annorlunda datajournalistik: Alla färger i världens
alla flaggor, sorterade efter färg. Från danska Ferdio. 

Det är juryarbete igen. 2017 års vinnare av NODA Awards ska utses. Och precis som föregående år så är det ett rent nöje att sitta i juryn.
     Behövs datajournalistik? Ja, jag tycker det. Oavsett om den datadrivna journalistiken använder myndighetsdata eller på olika sätt skapar sin egen data. Journalister ser andra saker i materialet än forskare eller tjänstemän som jobbar med samma data, och hittar helt enkelt en annan sorts nyheter än vi är vana vid.

NODA Awards är det nordiska datajournalistikpriset, och pristagarna tillkännages på den årliga nordiska datajournalistikkonferensen NODA som i år arrangeras i danska Odense.
     I år har vi fått 45 bidrag från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Av dessa har vi nu vaskat fram fem i vardera kategorin Feature, Applications och Investigative som vi i juryn nominerar och som vi ska titta lite närmare på.
     Och ännu mer än föregående år är kvaliteten genomgående mycket hög. Vilket i sig faktiskt kan komma att bli ett problem i framtiden – hur ska en liten redaktion kunna mäta sig bredvid de större som har många gånger mer resurser att lägga på den här sortens datadriven journalistik? Vi ser också flera olika sätt att använda datajournalistik för att personanpassa ett journalistiks innehåll.
     I Feature är följande bidrag nominerade: The digital election team at dr.dk (DR), Flag Stories (Ferdio, som är en infografikbyrå), Where are you at life? (Helsingin Sanomats), Undervisning i minoritetsspråk (SR) och The Middle East: a guide to the chaos (VG).
     Applications: Traffic and weather live centre (Bergens Tidende), Innsyn.no – the Oslo records (Fædrelandsvennen),  EM-profeten (VG), Syrien: Svår konflikt på lättbegripligt sätt (SR) och Community radar (YLE).
     Investigative: De hemmelige bonusmillionene (Sunnmørsposten), Miljardnotan (Aftonbladet), Utpressningsvirusen (Dagens Nyheter), Momsrytterne (DR) samt Tvangsprotokollene (VG).
     Vinnarna i respektive kategori tillkännages 27 januari, i samband med konferensens galabankett.
     Alla inskickade bidrag och tidigare års bidrag är samlade på NODA:s projektsajt. Här finns också verktygslådor och andra resurser samlade för de journalister och redaktioner som arbetar med datajournalistik.

I juryn (vi har blivit fler!) sitter nu Magnus Bjerg, danska TV2, Filip Wallberg, Syddansk Universitet, Bente Kalsnes, Høyskolen i Oslo og Akershus, Tormod Utne, Høgskulen i Volda, Kristofer Sjöholm, Sweco, Carl-Gustav Lindén, Helsinki Universitet, och Rasmus Vouori, Aalto Universitet. Och så jag.

Fotnot: Lyssna gärna på Jens Finnäs, en av Sveriges ledande datajournalister, i Journalistpodden.

Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten

Exempel från Jesper Enboms och Erik Lindenius genomgång av artikeln Russia's strategy for influence … En artikel som uppvisar den här typen av brister ska helt enkelt inte kunna publiceras.

Jag ska göra det här kort, och jag ska försöka göra det på ett principiellt plan, utan att gå in på detaljer.
     För en dryg vecka sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel med titeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åsberg.  Studien bygger på olika sorts innehållsanalyser. Eftersom den handlar om ryska desinformationskampanjer riktade mot Sverige – ett högaktuellt ämne, minst sagt – och dessutom pekade ut redaktioner, organisationer och personer som ganska centrala i spridningen av desinformation fick studien stor uppmärksamhet. ”Titta här, här finns forskning som bevisar det vi har diskuterat den senaste tiden!” skulle man kunna sammanfatta reaktionerna med.

Problemet är bara att läser man studien (alltså själva artikeln och inte pressmeddelanden eller intervjuer med författarna) så inser man ganska snart att slutsatserna vilar på en väldigt svag vetenskaplig grund.
     Artikeln är full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp … Metodbeskrivningen är rapsodisk. (Den som är intresserad av en genomgång på strikt akademiska grunder kan med fördel lyssna på podden Mediespanarna, som görs av två medieforskare vid Umeå universitet, Jesper Enbom och Erik Lindenius. Artikeln, och även till dels medierapporteringen kring den, gås igenom i avsnitten #262 och #263.)
     Hade jag reviewat den för en tidskrift inom journalistik hade jag föreslagit reject, alltså underkänt den. Med detta lämnar jag just den biten därhän – jag ska ju försöka göra detta på ett principiellt plan.

I en intervju i tidningen Journalisten avfärdar Kragh Umeåforskarnas kritik med att ”de två forskarna … saknar förankring i den forskningslitteratur vi använder, nämligen säkerhetspolitik och statsvetenskap”. Men det spelar ingen roll för den kritik som riktas mot artikeln. Kritiken handlar om metod och om vetenskaplighet, och man kan tycka att även säkerhetspolitiska forskare ska leva upp till vissa grundkrav. Annars undergräver de förtroendet för hela sin disciplin. Men:

Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. 

När man sedan får höra Kragh intervjuas i Medierna i P1 och säga att en del fakta som artikeln bygger på kommer att redovisas vid ett senare tillfälle, i form av grävande journalistik … ja, ni får ursäkta. Det är ju bara efterhandskonstruktioner. Det har ingenting som helst med vetenskaplighet att göra.
     Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös. En vetenskaplig artikel ska vila på egen grund, så att säga. Metod och material ska redovisas. Att publicera en artikel som hänvisar till ”framtida belägg” är ju bara konstigt.
     Och detta oavsett om det handlar om säkerhetspolitisk forskning eller om medieforskning. Grundprinciperna är samma. Speciellt som det i det här fallet dessutom handlar om innehållsanalyser – är det något medieforskare är bra på så är det innehållsanalyser.

Det som förvånar mig, och samtidigt skrämmer mig, är det genomslag denna artikel fått i svenska nyhetsmedier. Har de inte läst? Men kanske är det så att artikelns egentliga syfte är att visa hur lättmanipulerade svenska nyhetsmedier är?

Fotnot: Jag ska göra det lätt för Kragh att avfärda min kritik: Jag är kvinna, så jag förstår mig inte riktigt på säkerhetspolitik. Jag är dessutom bara doktorand, så vad vet väl jag om vetenskaplighet överhuvud taget. Och till råga på allt är jag doktorand i journalistik, så egentligen borde jag väl inte uttala mig över huvud taget.

En fotnot till: Tidningen Journalisten plockar upp min kritik och sätter den i ett sammanhang: Krav på haveriutredning.

Uppdatering 170901: Den sakkunniggranskning som gjordes efter att artikelns vetenskaplighet kritiserats på flera håll blev klar i början av sommaren. Denna granskning pekar på flera brister i den vetenskapliga artikeln. Hör om granskningens resultat (eller läs en sammanfattning) i Mediespanarna eller läs min text En sista not om desinformationsstudien [170901].

Den politiska satiren finner ny form – som mobilspel

När Postnord sitter i krismöte med näringsministern om brev som kommer bort, paket som är trasiga, leveranser som aldrig sker och omfattande klagomål från allmänhet och myndigheter, då slår den nya politiska satiren till – med ett mobilspel.
     I Paketmord kör man ut paket och samlar provision. ”Väldigt realistiskt,” tycker en av recensenterna. ”Väldigt kul!” tycker jag som gillar den här nya formen av satir.
     Hur är det som spel då? Jag är ingen vidare spelmänniska, men det funkar som underhållning och som en stunds tidsfördriv.
     Paketmord finns för både Android och IOS, och är producerat av företaget 3D Interactive.

Fotnot: Jag gillar den här formen av politisk satir, och mobilspel som inlägg i den dagsaktuella debatten. Vet du andra exempel får du gärna berätta om dem, antingen i en kommentar eller direkt till mig.

Väjern i topp när 2016 summeras

2016 var inte mycket till bloggår. Jag lekte med statistik istället. Fördjupade mig i litteratur. Twittrade när jag hade något att säga. Och bloggade ibland. Årets topplista över mest visade (och kanske också mest lästa) inlägg ser ut så här:

1. Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg [160607]
2. 7 saker du inte visste om svenska journalister [160107]
3. Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar [160327]
4. Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb? [160219]
5. Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook? [160628]

Listan toppas i år av en granskande kommentar till (över)användandet av genrebilder i dagspressen, och följs av ett försök att sammanfatta en av mina senaste forskningsartiklar i en listicle. Just sådana vill jag skriva fler av – det tvingar mig som forskare att formulera mig mer koncentrerat och mer begripligt.
     Märkligt nog har jag konstant trafik till Eftertänkt, även de perioder jag inte uppdaterar. Då rör det sig dels om folk som sökt något medieforskningsrelaterat, dels om en massa trafik från ryska eller östeuropeiska sajter – de som egentligen inte är intresserade av vad jag skriver här, utan som jagar inlänkar och trafik.

Busy days in Prague for European media researchers

Rasmus Kleis Nielsen, the Director of Research at the Reuters Institute for the Study of Journalism at the University of Oxford, giving his keynote on Platforms and publishers: coming to terms with a new digital media environment.

This week, I have attended the ECREA 2016 conference in Prague. I haven’t had the chance to se much of the city, instead I've listened to many interesting presentations on the latest European journalism research. I leave Prague with lots of inspiration and some quite good ideas for future research (I hope).

I also had the opportunity to present my own work in progress on Social media logic in journalism: reshaping the profession. It draws on Swedish journalists’ Twitter account presentations (n=2,543), and shows how social media logic not only determines how journalism can be enacted on Twitter, but also how social media logic shapes hos journalists present themselves and their profession to their followers and peers.

Footnote: Axel Bruns, who chaired ”my” session, has a nice summary of my presentation on Snurblog.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National 
House of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk
anda. Snittarna som serverades var inte lika överdådiga.
 (”Vegetariskt? Desserten.”)

Den här veckan har jag varit på ECREA, den ”stora” europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2 543 svenska journalisters presentationer på Twitter.

Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på ”min” session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.

”Facebook måste bli vuxet”

Idag pratar jag om Facebooks (eventuella) ansvar som publicist i Kulturnytt i Sveriges Radio.
     Intervjun gjordes strax efter protesterna nyligen mot Facebooks beslut av först avpublicera den historiska bilden på ”napalmflickan” från Vietnamkriget, för att sedan – efter massiv kritik – låta publicera den igen. Men Kulturnytts serie av inslag om Facebook (detta är del två av tre) handlar om något egentligen mycket viktigare: om hur vi alla ska förhålla oss till att Facebook idag spelar så stor roll för vilka nyheter vi tar del av.
     Andra medverkande i inslaget är chefredaktörerna Thomas Mattsson, Expressen, Helle Klein, Dagens Arbete.

Lyssna på Kulturnytt: Krav på öppnare Facebook (eller läs artikeln).

Ny forskning: Specialnummer från Future of Journalism

En av de bästa konferenserna för journalistikforskare är Future of Journalism, som hålls vartannat år i Cardiff. Ett litet urval av den forskning som presenteras där publiceras sedan i tre specialnummer av tidskrifterna Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism. I dagarna har specialnumren från höstens konferens publicerats, och där finns massor av intressant journalistikforskning att ta del av.
     I artikeln Journalism under threat. Intimidation and harassment of Swedish journalism visar Monica Löfgren Nilsson, en av mina kollegor på JMG, och Henrik Örnebring, Karlstads universitet, hur omfattande hatet och hoten mot den svenska journalistkåren är, och hur det ser ut. Studien bygger på data från journalistpanelen. Det är ingen trevlig läsning – resultaten visar att var tredje journalist hotats på jobbet under det senaste året, och en stor majoritet hade fått ”hat” i form av förolämpande kommentarer etc, vilket tillsammans leder till en växande känsla av rädsla inom journalistkåren, och att journalister undviker att bevaka vissa ämnen man vet väcker den här typen av reaktioner.
     I Digital Journalism publiceras artikeln Appropriating social media. The changing uses of social media among journalists across time, av Monika Djerf-Pierre, Marina Ghersetti och mig själv, alla tre på JMG. Jag har beskrivit artikelns resultat tidigare, i inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?

Relaterat inlägg: Ny forskning: Var tredje svensk journalist har hotats [160416]

Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook?

Många svenska nyhetsredaktioner arbetar strategiskt för att locka så många följare som möjligt till de egna kontona på Facebook eller andra sociala medier. Skärmdump från SVT Nyheter Väst på Facebook, 15 maj 2016.

Allt fler av oss tar del av nyheter i sociala medier. Mycket delas in i våra flöden från andra användare i våra nätverk, och en del kommer från redaktioner och journalister som vi själva har valt att följa. Att följa en nyhetsredaktion är ett sätt att få del av nyheter vi är extra intresserade av – vill jag ha lokala nyheter från Göteborgsområdet är jag kanske en av de just nu drygt 21 000 som nu följer SVT Nyheter Väst på Facebook.
     Samtidigt är allt fler nyhetsredaktioner beroende av social distribution, alltså att innehåll delas från en person sociala medier-flöde till en annans, och jakten på den primära publiken har blivit allt viktigare. Den primära publiken är den som har valt att följa en nyhetsredaktion eller journalist i sociala medier. Till skillnad från den sekundära publiken, som får nyheter som delats in i sina flöden från andra.
     Även om den sekundära publiken är bra mycket större än den primära (tänk ringar på vattnet) så är den primära publiken åtråvärd. Antalet följare syns, och ju fler desto bättre: högre chans att innehållet delas vidare, att sälja annonser på, mer status gentemot kollegor och konkurrenter.

Hittills har det inte forskats så mycket på den primära publiken. I 2015 års nationella SOM-undersökning ställde Dagspresskollegiet (och jag) därför frågor för att få veta hur stor den är, och vad som kännetecknar den. Och siffrorna är kanske inte så upplyftande för branschen (eller så kan man se det som att här finns en rejäl utvecklingspotential):
     Av alla sociala medier-användare är det tre av tio som följer något nyhetsredaktion. Hälften så många, en av sex, följer en journalist. Och till skillnad från annan nyhetskonsumtion tycks det som att bara ålder och politiskt intresse är avgörande faktorer för att följa. Och de flesta har alls ingen åsikt om det är viktigt eller inte att kunna följa och ställa frågor till nyhetsredaktioner i sociala medier.

Mer siffror (t ex hur följandet ser ut på Facebook respektive Twitter och hur viktigt svenskarna tycker det är att kunna följa och kommentera) finns i kapitlet Primära nyhetspubliker i sociala medier som publicerats i boken Ekvilibrium. Redaktörer för den är Jonas Ohlsson, Henrik Oscarsson och Maria Solevid. I boken finns självklart en fullständig metodredovisning.

Fotnot: Nyligen publicerades Reuters Institute Digital News Report 2016. Analysen baseras på en survey till omkring 50 000 respondenter i 26 länder, den svenska delen av studien baseras på drygt 2 000 respondenter.