Befängt av Thomas Mattson om mediekritik

I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
     Jag uttrycker mediekritik.
    Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.

Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
     Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
     Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
     Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.

Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.


Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).


Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).

Ett megagigantiskt drev – men folk glömmer fortare än du tror

Jodå, också jag har noterat att det pågått ett mediedrev under veckan.

Inte ett mediedrev av normala uppblåsta proportioner, utan ett megagigantiskt drev. Av sådan art att det under pågående skede är i det närmaste omöjligt att förstå, eller kunna börja analysera.
     Under veckan har jag legat i halsfluss och haft ögoninflammation. Det har effektivt omöjliggjort vare ansats till eftertanke. Men jag har ändå hela tiden haft en känsla av att analysen måste vänta.
     Drevet mot Håkan Juholt har varit alltför välregisserat. Alltför intensivt. Allför många har utnyttjats som brickor i ett cyniskt spel – journalister, gräsrötter, politiska motståndare, debattörer och allmänna tyckare.
     Jag är inte ens säker på att det egentliga syftet varit (och eventuellt fortfarande är; den eller de som drog igång hetsjakten kan mycket väl ha ytterligare några kort att spela ut) att tvinga Håkan Juholt att lämna posten som partiledare.

Nej, analyserna får vänta tills krutröken lagt sig. Och var så säkra på att det kommer att analyseras. En medieforskarkollega har beskrivit veckan som att "skolboksexemplen [på mediedrev] trär sig själva till ett illustrativt radband. Det rasslar så skönt mellan fingrarna".

En sak vet jag dock med bestämdhet: Folk glömmer fort. Fortare än du tror.
     Idag har SvD redovisat en beställd Sifo-mätning av väljaropinionen. Historiskt ras för S i veckan är rubriken. Det är alls inte konstigt att opinionen rasar under ett pågående drev (från 35,0 till 26,9 procent, vilket är en nedgång även med hänsyn till felmarginaler). Det är en helt normal och sund reaktion är att utgå från antagandet att det väl i alla fall ligger något bakom alla anklagelser. Ingen rök utan eld, liksom.
     Men den här typen av opinionseffekter är kortvariga. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har undersökt just opinionseffekterna av de största svenska politiska skandalerna sedan IB-affären avslöjades 1973. Deras forskning visar att visst, det finns en negativ opinionseffekt av skandaler, men den effekten avtar med tiden. Dessutom visar de att med tiden har den negativa opinionseffekten ökat i styrka. (Här kan du läsa mer om deras forskning om opinionseffekter.)
     Alltså: Vi blir mer upprörda nu än förr över politiska skandaler. Vare sig det gäller påstått bidragsfusk, sexköp, svartjobb eller obetalda tv-licenser. Men vi glömmer fort.


Fotnot: Göran Greider gör ett försök att analysera det pågående mediedrevet i en debattartikel i GP: Gråsossen Juholt har trots allt en framtid. Dan Josefsson gör en kort, lika läsvärd, analys i Aftonbladet: Juholt utsatt för ännu en kupp.

Relaterade inlägg: Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329)

Dagstidningar – en synnerligen lönsam affär

Den svenska dagspressens (pappers)upplaga sjunker (från 2009 till 2010 med 3,8 procent, vilket innebär en samlad upplaga om 3,5 miljoner ex), och allt färre prenumererar på en morgontidning (enligt Dagspresskollegiet prenumererar nu bara vart sjätte svenskt hushåll). Men det betyder inte att det går någon nöd på svenska dagstidningsföretag. Tvärtom, 2010 var ett gott år ur tidningsägarsynpunkt:
     Annonsmarknaden ökar, nämligen. Volymen ökade 2010 med 7,6 procent, och intäkterna med totalt 10,6 procent.
     De samlade intäkterna uppgick förra året till drygt 18 miljarder kronor, och det samlade resultatet från tidningsrörelsen till 1,4 miljarder vilket motsvarar ett relativt överskott från tidningsrörelsen på 7,4 procent. Det är absolut inte dåligt.
     Lägg till detta ett överskott från finansrörelsen på 117 miljoner och överskott efter finansnetto på 1,5 miljarder; ett relativt överskott på 8,0 procent.
     För första- eller ensamtidningar ökade bruttomarginalen från 1,0 (2009) till 6,3 procent (2010), och nettomarginalen från 1,6 till 8,3 procent. Räntabiliteten steg från 1,3 till 11,6 procent.

Så trots alla domedagsprofetior över svensk dagspress – och de är tröttsamt många: Dagstidningar är en synnerligen god affär. Försök inte inbilla oss något annat.


Fotnot: Siffrorna kommer från rapporten Dagspressens ekonomi 2010, som sammanställs av Presstödsnämnden varje år. 2010 var det femte bästa året för branschen, ekonomiskt sett, sedan sammanställningarna började göras för 35 år sedan.

Spåren finns kvar och förskräcker

Det har varit val i Danmark. Det har nog inte undgått någon att Danmark därmed får inte bara ett regeringsskifte utan också sin första kvinnliga statsminister.

Men hur berättar medierna om detta? Knappt en artikel eller inslag det första dygnet utan ett påklistrat epitet. Inte Helle Thorning-Schmidt, utan "Gucci-Helle". I såväl rubriker som i text. I såväl nyhetsrapportering som i kommentarer och analyser.
     Varför använder sig också svenska medier av detta påklistrade epitet? Inte kan det väl vara bara för att det handlar om en kvinna? Eller?

Till svenska mediers försvar ska sägas att etitetet numera tycks ha redigerats bort från åtminstone rubrikerna, även om det finns kvar i texterna på många ställen. Men spåren finns kvar, och förskräcker. Är det verkligen fortfarande så att nyhetsmedierna fortfarande – och nästan utan att tänka på det, som det verkar – rutinmässigt förminskar kvinnor?

Följande exempel är alla samlade idag (18 september). Googlar man "Gucci-Helle" får man Aftonbladet som första träff:

Till Aftonbladets försvar ska sägas att de numera ändrat rubriken, men de glömde att ändra namnet på sidan (automatgenererat efter ursprungsrubriken). Pinsamt:

Värst är nog ändå Brunchrapporten i SR:s P3, som tycker folk ska rösta om det ändå inte är Gucci som förlorar mest på epitetet, genom att förknippas med Thorning-Schmidt:

Fel, fel, fel, fel, fel – om självmål i sociala medier

Den här veckan har inte varit någon bra vecka. Ur pendlarsynpunkt, vill säga. Har inte tåget varit lite försenat har det varit kraftigt försenat, eller helt och hållet inställt, eller så har det körts med halverat antal vagnar. Som pendlare – utelämnad inte bara till vädrets makter (det har blåst ner en del träd över kontaktledningarna) utan också till den mänskliga faktorn (som att ersättningsbussarna aldrig finns på plats i tid) – blir man lätt lite smått irriterad.

Men det här ska inte handla om pendlarlivets vedermödor. Det ska istället handla om konsten att göra självmål i sociala medier. Eller vad säger ni om följande svar på min uppgivna klagan ovan:

Lars Backström är vd på Västtrafik. Vi känner inte varann. Vi har aldrig träffats. Vi har aldrig tidigare fört någon form av dialog via vare sig Twitter eller andra sociala medier. Som ansvarsfull vd (eller med normaluppmärksam kommunikations/informationsansvarig) följer han såklart vad som skrivs om honom själv eller om Västtrafik i såväl traditionella medier som i olika sociala medier. Inget konstigt i det.
     På Twitter är jag en tämligen betydelselös person; jag har inte så värst många följare. Lars Backström känner sig ändå manad att personligen besvara just min klagan. Och det kan jag i och för sig tycka är sympatiskt.
     Men att ta en trött klagan över förseningar som en förevändning att göra reklam för något i sammanhanget totalt irrelevant – det är att göra självmål. Och han väljer att göra det i offentligheten.
     Alla  ser igenom den här typen av försök till marknadsföring.
     Alla kan se att mitt egentliga klagomål ignoreras.
     Alla kan räkna ut att om tågen kommer och går i tid så behövs inte Västtrafiks resegaranti över huvud taget. Jag byter gladeligen SMS-inlösen mot punktlighet!

Vad värre är (ur Backströms och Västtrafiks synvinkel): Genom sitt agerande öppnar han för mer effektfull kritik på andra plattformar. Där jag inte är fullt lika betydelselös.

     Det är bara att tacka och ta emot!

Fotnot 1: Hade inte den här pendlarveckan varit så tröttande hade det här inlägget skrivits tidigare. 

Fotnot 2: Det finns gott om forskning på hur man som företag eller verksamhet eller whatever ska bete sig i sociala medier för att inte skjuta sig själv i foten. För att välja ett enda exempel: Konsumtionsmakt 2.0 av Lennart Hast och Eva Ossiansson.

***

20 september: Lars Backström har svarat via kontaktmejlen:

Hej igen!

Vi är inte alls där vi skall var vad gäller punktlighet. Detta är ett av våra främsta fokusområden. Vi är heller inte nöjda med hur trafiken utförs och dessutom saknas fysiska tåg. Men kollektivtrafiken i allmänhet och kanske tågtrafiken i synnerhet kommer aldrig att vara befriade från förseningar. Regeringen vill satsa över 5 miljarder kronor på sk trimningsåtgärder för förbättrad punktlighet och pålitlighet! Att underlätta för våra kunder att få ersättning vid förseningar tycker vi därför är positivt. Mitt svar är inte ett försök till marknadsföring och ditt klagomål ignoreras absolut inte. Att öppna för effektfull kritik är ju liksom hela poängen med sociala medier. I alla fall för mig. Det är därför vi finns på Facebook och det är därför jag bemöter dina och andras synpunkter på Twitter (kolla gärna mina tidigare tweets) varje dag. Nu har du gett mig ytterligare en plattform :)

Ps. Träffas jättegärna om du har tid/lust!

Försökte publicera på din blogg men det gick inte. Du får gärna publicera mitt svar om du vill!

mvh Lars Backström

Nytt om medievanor från Dagspresskollegiet

Nu har Dagspresskollegiet (som flyttat med professor Ingela Wadbring till Mittuniversitetet i Sundsvall) publicerat tre av mediekapitlen från årets SOM-bok Lycksalighetens ö på nätet. Det betyder att Ingelas och mitt kapitel "Ökad polarisering i morgontidningsläsningen" går att ladda ner som pdf.

Dagspresskollegiets nya publikationer hittar du här. (Dagspresskollegiets äldre publikationer hittar du fortfarande på JMG:s webb.)

En intressant debatt som inte riktigt hinns med

Jag följer debatten om artikelkommentarer och känner att i den här debatten har jag så mycket att bidra med – inte bara mer eller mindre väl underbyggda åsikter eller hetsiga kommentarer, utan faktisk kunskap.
     Men jag hinner inte. Det är mycket som ska sorteras, flyttas, lämnas över när man byter arbetsplats. Även om jag i praktiken bara flyttar en våning ner nu när jag blir JMG-doktorand så ska den som tar min plats på SOM-institutet kunna fungera i sin nya roll från första förmiddag. Så jag har en del att stå i.

Istället fortsätter jag att följa debatten, och rekommenderar varmt andra att göra det också. SvD:s bloggstafett (första inlägget av Fredric Karén idag) läggs högt på läslistan, liksom branschtidningarna Journalisten och Medievärlden.
     Är man riktigt intresserad av hur de svenska dagstidningarna själva såg på artikelkommentarer för bara tre år sedan, kan man läsa min arbetsrapport: Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete.

Själv återkommer jag när jag har packat upp och installerat mig.

Ett modigt beslut om artikelkommentarer

Idag meddelar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att tidningen från och med nu börjar förhandsmoderera sina artikelkommentarer. (Läs Mattssons förklaring här.)

     Det är ett mycket modigt beslut, på många sätt. 

Hösten 2008 gjorde jag, på uppdrag av Dagspresskollegiet, en enkätundersökning till landets alla tidningsredaktioner och webbredaktioner/redaktörer, om deras syn på och användning av användarskapat innehåll. Slutsatsen var klar och tydlig: Redaktionsledningarna hoppas att olika typer av läsarmedverkan ska driva trafik till sajten och skapa en mer trogen publik – och att man därigenom lättare ska tjäna pengar också på nätet. 

     Artikelkommentarer hörde då (liksom idag) till det användarskapade "baspaketet". Bara några få tidningar lade ut modereringen på externa företag. (Du kan ladda ner arbetsrapporten här.) 

Det har hänt en hel del på de tre åren som gått sedan jag gjorde min studie. Artikelkommentarer har blivit näst intill en självklarhet. Och tidningarna tycks ha släppt alla ansatser till förhandsmoderering, och istället i stor utsträckning lita till ett angiverisystem.

     Debatten i artikelkommentarerna har urartat. På många håll, men inte på alla. 

     Och av alla vackra ord om dialog med läsarna och ökad transparens i journalistiken bidde det knappt en tumme. En journalist med "normal" arbetsbörda har helt enkelt inte tid att vare sig läsa eller kommentera kommentarer.

Det Expressen gör nu ser jag som ett försök till omstart. Det ökade trafikflöde som artikelkommentarerna säkerligen genererar stryps – åtminstone tillfälligt. Thomas Mattsson skriver i sin blogg om en rad vettiga och bra anledningar till att trots detta införa förhandsmoderering. Man måste helt enkelt höja nivån.

     Man ska komma ihåg att förhandsmoderering kostar. Dygnet runt ska det sitta personer och gå igenom allt, högt som lågt. Och när du förhandsmodererar faller kommentarerna dessutom under ansvarig utgivares ensamansvar. Det gäller att vara noga…

     Därför är det ett modigt beslut som Expressen nu fattat. Återstår att se vilken väg resten av branschen väljer att gå.

Fotnot: Branschtidningen Medievärlden och chefredaktören Axel Andén har haft flera artiklar om artikelkommentarer under de senaste veckorna. Och lördagens Medierna i P1 hade ett väldigt belysande exempel på när kommentarerna urartar. 

    

Ett på många sätt upplevelserikt år med SOM-institutet går mot sitt slut

Campus, universitetet i Port Elizabeth. 

Semestern är slut, tjänstledigheten beviljad och alla papper underskrivna. Från 1 september är jag doktorand vid JMG. Och det är dags att på något sätt försöka summera mitt år som koordinator och kommunikatör vid SOM-institutet.

Jag vill ta er med tillbaka till i slutet av mars. Jag sitter i en minibuss tillsammans med bland andra SOM-institutets föreståndare Henrik Oscarsson och Dagspresskollegiets Ingela Wadbring. Plötsligt knackar killen bakom mig på axeln och viftar med en tia. Tjejen bredvid ger mig sju mynt. Alla andra i bussen (utom Henrik och Ingela) börjar också vifta med mynt och sedlar. Alla tittar uppfordrande på mig, som sitter ganska mitt i, och jag förstår absolut ingenting.
     Vi befinner oss i en slags taxi som ska ta oss från universitetsområdet i sydafrikanska Port Elizabeth till åtminstone i närheten av vårt hotell. Resan kostar sju rand per person, och det visar sig att passagerarna helt enkelt hjälps åt att skicka fram pengarna till konduktören, skicka tillbaka växelpengar, och se till att alla kommer av där vill av. När konduktören inte är upptagen med att ta hand om pengarna dirigerar han föraren till nästa stopp, och så fort någon kliver av hänger han med halva överkroppen ut genom sidrutan och frågar (eller snarare skriker) efter nya passagerare längs vägen. Det idoga tutandet, förstår jag, betyder att man kan klämma in några till i den med svenska ögon sett redan överfulla minibussen.
     Killen bredvid mig studerar arkitektur, och tycker att "det är kallt idag" (några grader över tjugo). När han hör att vi är från Sverige huttrar han; hur kan man överhuvud taget gå ut när det är minusgrader? Och han förstår att vi kanske inte är fullt på det klara med hur deras minibussystem fungerar.
     De kunde ha blåst oss på hur mycket pengar som helst på den där resan, men när vi klivit av i åtminstone närheten av vårt hotell vägrar chauffören att köra iväg. Han tror nämligen att jag inte fick växel på de tre tior som jag skickade fram för att betala för oss tre, och det tar en stund att övertyga honom om att jo, det fick jag.

Vi är så klart inte i Port Elizabeth på semester. Sydafrikaresan är en utvärderingsresa, med syfte att gå igenom de nyinsamlade datamängderna (Riks-, Väst- och Värmlands-SOM) på längden och på tvären, diskutera varför somliga resultat skiljer sig från de förväntade, kontrollera att alla konstruerade variabler verkligen fungerar, fundera över hur frågorna fungerat.
     För det är så SOM-institutet fungerar, det är på dessa grunder man bygger sin trovärdighet. Allt gås igenom, med yttersta noggrannhet och med en samlad erfarenhet som enligt rykten får resten av undersöknings-Sverige att sucka avundsjukt. Varje undersökning. Varje år. (Sällan på så långa utvärderingsresor som till Sydafrika; men 2011 firar SOM-institutet 25 år vilket markerades med en utvärderingsresa långt bort.)
     Och att konferensprogrammet sträcker sig från tidig morgon till tidig kväll, i nästan en hel vecka, det ses inte som något konstigt alls. Bada? Jo, jag gick upp strax före soluppgången (klockan sex) och lyckades faktiskt doppa mig varje dag. Sightseeing och safari? Nej, det fanns det inte tid till. Och ingen av alla de SOM-anställda och samarbetande forskare som var med i Port Elizabeth tycker att det är konstigt. Vi hann ju faktiskt med ett besök på universitetet och en guidad stadsrundtur i buss.

Det är den just noggrannheten och samlade erfarenheten, tillsammans med all samlad metod- och ämnesmässig kunskap, som jag tror jag kommer att sakna allra mest nu när jag ska vara tjänstledig. Den forskningsmiljö SOM-institutet bjuder på är helt enkelt unik.
     Att arbeta i en sådan miljö ställer krav, men är också oerhört stimulerande. Och jag hoppas att jag på åtminstone några områden kunnat hjälpa SOM-institutet att bli lite bättre i sin externa kommunikation (vilket har varit ett av mina viktigaste uppdrag).
     På SOM-institutet arbetar också en rad ovanligt begåvade människor. Men eftersom mitt nya arbetsrum ligger bara en trappa ner från SOM-institutet räknar jag med att inte behöva sakna mina nuvarande arbetskamrater så mycket. Det är inte helt omöjligt att jag hälsar på när det vankas hembakat till fikat.


Fotnot 1: I novellen Min kusinsyster Rambanai (i samlingen Sorgesång för Easterly – läs den om du inte redan har gjort det) beskriver den zimbabwanska författaren Petina Gappah en resa med vad hon kallar för "nödtaxi" och som har slående likheter med min upplevelse. Det är först när jag läser den som jag egentligen börjar begripa vad för slags resa vi gjorde.

Fotnot 2: Förvarnad om det späckade arbetsschemat under konferensdagarna reste jag (och några andra) till Kapstaden en vecka i förväg. Så jag har badat med pingviner, varit på karneval i Kapstaden och studerat noshörningar och lejon på safari. Sydafrika är ett underbart land med fantastiska människor! Jag hoppas innerligt att de lyckas förvalta sin unga demokrati väl.

Utifall att någon undrar…

Jag har semester. Bloggsemestern startade långt innan ordinarie semester. Och jag tänker inte ägna min ledighet åt att försöka "blogga ikapp". Det är bara dumt. (Läs till exempel artikeln Bloggare i närkamp med sin ledighet om nyttan med att logga av så mycket man kan.)

Är du intresserad av morgontidningarnas utveckling har jag och Ingela Wadbring skrivit ett kapitel i senaste SOM-boken Lycksalighetens ö om just detta. (Beställ gärna den; där finns fakta och tidsserier om allt från dagspressprenumeration till flyktingattityder.) Nöjer du dig med tabeller finns samma information i ett PM från Dagspresskollegiet. Det kan du ladda ner gratis här (pdf).

När jag återkommer efter semestern kommer den här bloggen att till vissa delar byta karaktär, och handla mindre om forskningskommunikation och mer om journalistik. Då ska jag nämligen vara tjänstledig från min anställning som koordinator på SOM-institutet. Istället blir jag doktorand vid JMG.