Förlåt att jag tjatar, men källkritik är viktigt!

Idag uppmärksammas för första gången Källkritikens dag på olika sätt. Bakom arrangemanget står Metros Viralgranskaren, men det är många andra som också tar tillfället i akt att prata källkritik. Så också jag.
     I samband med terrorattentaten i Bryssel för snart ett år sedan twittrade jag en grundkurs i källkritik. Grundkursen är fortfarande giltig och bäst av allt – den finns samlad i en Storify som du hittar här.
     Jag pratade också källkritik i ett inslag i Radio Sweden i förra året. Det inslaget hittar du här.

Jack Werner är en av den svenska källkritikens främsta fanbärare. Hans checklista här till höger är av typen ”klipp ur och sätt upp på kylskåpet”. Inga konstigheter, mer en påminnelse om att med sunt förnuft kommer man långt.

PS: Internetstiftelsen har en jättebra guide till källkritik. Pdf eller på webben. Den hittar du här.

Uppdatering 180418: Storify har lagt ner sin plattform, men grundkursen i källkritik finns sparad som pdf här.

Det sköna i den rena texten

För mig är det viktigt att inte formen står i vägen för innehållet när jag skriver. Jag har ju arbetat som redigerare och är van att formatera text så till den grad att jag har svårt att skriva text i ett format som är dåligt formaterat (och tro mig, det gäller de flesta formaten).
     När man ska skriva klart sin avhandling – eller vilken annan längre text som helst, förresten – är detta extremt obra.

Nu skriver jag därför i stort sett all text i ett rent textverktyg. Jag kan överhuvudtaget inte formatera texten när jag skriver. Ja, jag kan välja typsnitt när jag skriver, om jag trivs bäst med en serif eller en sans-serif, men inte mycket mer.
     All formatering i texten anger jag med markdown. Jag talar alltså om att de här orden ska vara halvfeta men inte mer än så. Eller att något är en rubrik, eller en mellanrubrik. På min skärm ser det lika ut.
     Skärmdumpen här nedan visar hur just den här texten såg ut i helskärmsläget på desktop när jag skrev den. Jag har valt svart bakgrund på helskärmsläget för att det är lite mer vilsamt för ögonen. Och helskärmsläge för att då stör ingenting annat.
     Och det är så oerhört skönt.

Vitsen med ren text och markdown är att den färdiga texten kan exporteras till i stort sett vilket format som helst: HTML, ePub, Word-dokument, pdf eller ren text. Det finns ett antal färdiga stilmallar för de här formaten att välja på, eller så anpassar man ett av dem efter hur man vill att det färdiga resultatet faktiskt ska se ut. Till exempel har jag gjort om ett av HTML-formaten till att passa för Eftertänkt. Producerar jag en tidning vill jag förmodligen följa den tidningens grafiska profil. En bok ska se ut som en bok. Och så vidare.
     Poängen med markdown är också att samma text kan bli olika saker – det är bara att exportera till en annan stilmall.
     Igår kväll gjorde jag överkursen och gjorde en stilmall (CSS) för mina egna akademiska papers. Från grunden. Bestämde marginaler, typsnitt, rubrikstorlekar, luft, hur blockcitat ska se ut, var pagineringen ska ligga, indrag här men inte där … Alltså så här (de här raderna talar om att efter rubriker eller annat ska brödtexten börja utan indrag):


paragraph:first {
     first-line-indent:     0pt
}


Alltså: Aldrig mera sitta och ändra allting i Word tills allt ser ut som jag vill ha det. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

Fotnot: Verktygen jag använder är Ulyssesapp (betalapp), finns för desktop, iPad och iPhone och sparar och synkar i iCloud. Det finns många likvärdiga alternativ också för Android och pc. CSS:en bygger jag i RStudio (R fungerar fint) och exporterar till Ulyssesapp.

Kostar LIVE mer än det smakar?

Det har smugit sig in en slags övertro bland svenska nyhetsredaktioner att ”bara vi rapporterar live så fort något händer så … ”.
     I grunden är naturligtvis liverapporteringar vid större nyhetshändelser något bra. Men samtidigt vet vi att när något händer – en explosion, en skjutning, en olycka – så tar det en stund innan ens blåljuspersonal på plats har en uppfattning om vad som egentligen har hänt, och innan bilden klarnar sprids det ofta en massa rykten. Som överdriver händelsens omfattning och konsekvenser, som pekar ut den ena eller de andra som gärningsmän, som vill låta påskina att de är ögonvittnen fast de kanske befinner sig någon helt annan stans. Det tar en stund innan bilden av vad som hänt klarnas så pass att det är möjligt för nyhetsredaktioner och journalister på plats att skilja troliga uppgifter från rykten och rena lögner.
     Därför, menar jag, borde nyhetsredaktionerna faktiskt vänta ett par minuter till innan de går live vid större nyhetshändelser. Hellre rätt från början än fort och fel.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta. ”Publiken vill inte vänta” är det främsta argumentet, gärna parat med argument om att ”informationen finns ändå redan på nätet”, ”alla pratar om det på sociala medier” och liknande. ”Det är journalistikens skyldighet att berätta omedelbart.” Men är det verkligen det? Jag är alls inte övertygad. Hellre rätt från början än fort och fel.

Numera sänds också presskonferenser om ditten och datten live av nyhetsredaktioner. Den som anordnar presskonferensen (regeringen, ett politiskt parti, polisen, ett stort företag …) får då möjlighet att vända sig till en betydligt större publik, direkt och ofiltrerat – ställer någon av de närvarande journalisterna en besvärlig fråga kan man lägga ut texten precis på det sätt som passar en själv.
     Om man definierar journalistik som ett innehåll där en journalist har sorterat massor av uppgifter och ser till att fokusera på det viktigaste, att de besvärliga frågorna ställs och blir besvarade, att innehållet blir sant och relevant, att alla berörda parter kommer till tals, och inte minst att innehållet håller sig inom lagens och pressetikens ramar, då är en livesänd presskonferens inte journalistik. För journalistik är någonting annat.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta heller. ”Det är väl jättebra att vi kan sända presskonferenser direkt så att folk själva kan höra vad som sägs.” Visst, men journalistik är något annat.

Det här är egentligen ett ganska nytt fenomen inom journalistiken. Medielogiskt kan det förklaras främst av den tekniska utvecklingen – det är så mycket enklare och billigare än för bara några år sedan – och av att det inte finns några egentliga deadlines längre, samt av att många nya aktörer konkurrerar om en allt mer fragmenterad nyhetspublik. Numera ter det sig rationellt att gå live så fort det händer något.
     ”Ett livevirus drar fram inom journalistiken” skrev Länstidningens Tord Andersson nyligen och radade upp ytterligare exempel: live när Nanne Grönwall blir sjukskriven, live när Bengt Frithiofsson slutar på TV4, live när det blåser … ”Resultatet blir ofta besvärande dålig journalistik.” Jag håller helt med honom. (Och nej, alla håller naturligtvis inte med, jag är medveten om det.)
     Ibland kanske det är bättre att faktiskt avstå, och istället göra en artikel eller ett inslag till ordinarie produktion. Ofta är det kanske bättre att faktiskt vänta en stund med att gå live, tills man vet lite bättre vad som faktiskt har hänt och har hunnit samla och sortera åtminstone den initiala informationen. Det verkliga värdet i journalistiken ligger inte i att vara först eller att ha den mest spektakulära vinkeln, utan i saklighet, bredd och djup.

* * *

Nu visar en studie som i dagarna publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journalism att även journalister börjat ifrågasätta värdet av livesändningar. Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers bygger bland annat på intervjuer med journalister i amerikansk dagspress. Ofta går redaktionerna live för att de helt enkelt är rädda att bli tvåa på rapporteringen, menar de som intervjuas i studien, men samtidigt så ser de också hur livesändningarna bidrar till att undergräva förtroendet för journalistiken. För även om en livesändning kan upplevas som nog så relevant för publiken, så tar de ständiga livesändningarna samtidigt resurser från att producera annan journalistik – den sortens journalistik som journalisterna själva ser som mer viktig och som ligger närmare de traditionella journalistiska yrkesidealen om att granska och avslöja.

Så även om kanske inte alla håller med mig så ger mig forskningen stöd – liverapportering kan faktiskt kosta journalistiken mer än det smakar.

Fotnot: Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers: Immediacy and journalistic authority av Nikki Usher är publicerad som open access och kostar alltså ingenting att läsa för den som är intresserad.

Fotnot: Journalisten Nick Näslund, som kommenterar som Mediemänniskan här nedan, har gjort om sin kommentar till en text på sin egen blogg: Hur kan vi laga dålig live-bevakning?. För den som är intresserad av journalistik finns mycket intressant läsning på den bloggen – rekommenderas varmt.

NODA Awards 2017: And the winners are …

Under lördagens galamiddag för deltagarna vid datajournalistikkonferensen NODA i Odense presenterades årets vinnare av NODA Awards:

• Feature: Where are you at life? (Helsingin Sanomats), som visar hur man kan personalisera journalistiken.
• Applications: innsyn.no (Fædrelandsvennen), en sajt som gör Oslos offentliga diarier och arkiv mer lättillgängligt för allmänheten.
• Investigative: Tvangsprotokollene (Verdens Gang), ett klassiskt gräv berättat med modern teknik.

Alla inskickade projekt presenteras på projektsidan Nodabase, och där finns också länkar till alla originalpubliceringar, liksom tidigare års bidrag och – inte minst – tips och verktyg för alla datajournalister. Nästa års datajournalistikkonferens kommer att arrangeras vid Södertörns högskola.

Relaterat inlägg: NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv [170118]

NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv

Annorlunda datajournalistik: Alla färger i världens
alla flaggor, sorterade efter färg. Från danska Ferdio. 

Det är juryarbete igen. 2017 års vinnare av NODA Awards ska utses. Och precis som föregående år så är det ett rent nöje att sitta i juryn.
     Behövs datajournalistik? Ja, jag tycker det. Oavsett om den datadrivna journalistiken använder myndighetsdata eller på olika sätt skapar sin egen data. Journalister ser andra saker i materialet än forskare eller tjänstemän som jobbar med samma data, och hittar helt enkelt en annan sorts nyheter än vi är vana vid.

NODA Awards är det nordiska datajournalistikpriset, och pristagarna tillkännages på den årliga nordiska datajournalistikkonferensen NODA som i år arrangeras i danska Odense.
     I år har vi fått 45 bidrag från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Av dessa har vi nu vaskat fram fem i vardera kategorin Feature, Applications och Investigative som vi i juryn nominerar och som vi ska titta lite närmare på.
     Och ännu mer än föregående år är kvaliteten genomgående mycket hög. Vilket i sig faktiskt kan komma att bli ett problem i framtiden – hur ska en liten redaktion kunna mäta sig bredvid de större som har många gånger mer resurser att lägga på den här sortens datadriven journalistik? Vi ser också flera olika sätt att använda datajournalistik för att personanpassa ett journalistiks innehåll.
     I Feature är följande bidrag nominerade: The digital election team at dr.dk (DR), Flag Stories (Ferdio, som är en infografikbyrå), Where are you at life? (Helsingin Sanomats), Undervisning i minoritetsspråk (SR) och The Middle East: a guide to the chaos (VG).
     Applications: Traffic and weather live centre (Bergens Tidende), Innsyn.no – the Oslo records (Fædrelandsvennen),  EM-profeten (VG), Syrien: Svår konflikt på lättbegripligt sätt (SR) och Community radar (YLE).
     Investigative: De hemmelige bonusmillionene (Sunnmørsposten), Miljardnotan (Aftonbladet), Utpressningsvirusen (Dagens Nyheter), Momsrytterne (DR) samt Tvangsprotokollene (VG).
     Vinnarna i respektive kategori tillkännages 27 januari, i samband med konferensens galabankett.
     Alla inskickade bidrag och tidigare års bidrag är samlade på NODA:s projektsajt. Här finns också verktygslådor och andra resurser samlade för de journalister och redaktioner som arbetar med datajournalistik.

I juryn (vi har blivit fler!) sitter nu Magnus Bjerg, danska TV2, Filip Wallberg, Syddansk Universitet, Bente Kalsnes, Høyskolen i Oslo og Akershus, Tormod Utne, Høgskulen i Volda, Kristofer Sjöholm, Sweco, Carl-Gustav Lindén, Helsinki Universitet, och Rasmus Vouori, Aalto Universitet. Och så jag.

Fotnot: Lyssna gärna på Jens Finnäs, en av Sveriges ledande datajournalister, i Journalistpodden.

Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten

Exempel från Jesper Enboms och Erik Lindenius genomgång av artikeln Russia's strategy for influence … En artikel som uppvisar den här typen av brister ska helt enkelt inte kunna publiceras.

Jag ska göra det här kort, och jag ska försöka göra det på ett principiellt plan, utan att gå in på detaljer.
     För en dryg vecka sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel med titeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åsberg.  Studien bygger på olika sorts innehållsanalyser. Eftersom den handlar om ryska desinformationskampanjer riktade mot Sverige – ett högaktuellt ämne, minst sagt – och dessutom pekade ut redaktioner, organisationer och personer som ganska centrala i spridningen av desinformation fick studien stor uppmärksamhet. ”Titta här, här finns forskning som bevisar det vi har diskuterat den senaste tiden!” skulle man kunna sammanfatta reaktionerna med.

Problemet är bara att läser man studien (alltså själva artikeln och inte pressmeddelanden eller intervjuer med författarna) så inser man ganska snart att slutsatserna vilar på en väldigt svag vetenskaplig grund.
     Artikeln är full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp … Metodbeskrivningen är rapsodisk. (Den som är intresserad av en genomgång på strikt akademiska grunder kan med fördel lyssna på podden Mediespanarna, som görs av två medieforskare vid Umeå universitet, Jesper Enbom och Erik Lindenius. Artikeln, och även till dels medierapporteringen kring den, gås igenom i avsnitten #262 och #263.)
     Hade jag reviewat den för en tidskrift inom journalistik hade jag föreslagit reject, alltså underkänt den. Med detta lämnar jag just den biten därhän – jag ska ju försöka göra detta på ett principiellt plan.

I en intervju i tidningen Journalisten avfärdar Kragh Umeåforskarnas kritik med att ”de två forskarna … saknar förankring i den forskningslitteratur vi använder, nämligen säkerhetspolitik och statsvetenskap”. Men det spelar ingen roll för den kritik som riktas mot artikeln. Kritiken handlar om metod och om vetenskaplighet, och man kan tycka att även säkerhetspolitiska forskare ska leva upp till vissa grundkrav. Annars undergräver de förtroendet för hela sin disciplin. Men:

Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. 

När man sedan får höra Kragh intervjuas i Medierna i P1 och säga att en del fakta som artikeln bygger på kommer att redovisas vid ett senare tillfälle, i form av grävande journalistik … ja, ni får ursäkta. Det är ju bara efterhandskonstruktioner. Det har ingenting som helst med vetenskaplighet att göra.
     Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös. En vetenskaplig artikel ska vila på egen grund, så att säga. Metod och material ska redovisas. Att publicera en artikel som hänvisar till ”framtida belägg” är ju bara konstigt.
     Och detta oavsett om det handlar om säkerhetspolitisk forskning eller om medieforskning. Grundprinciperna är samma. Speciellt som det i det här fallet dessutom handlar om innehållsanalyser – är det något medieforskare är bra på så är det innehållsanalyser.

Det som förvånar mig, och samtidigt skrämmer mig, är det genomslag denna artikel fått i svenska nyhetsmedier. Har de inte läst? Men kanske är det så att artikelns egentliga syfte är att visa hur lättmanipulerade svenska nyhetsmedier är?

Fotnot: Jag ska göra det lätt för Kragh att avfärda min kritik: Jag är kvinna, så jag förstår mig inte riktigt på säkerhetspolitik. Jag är dessutom bara doktorand, så vad vet väl jag om vetenskaplighet överhuvud taget. Och till råga på allt är jag doktorand i journalistik, så egentligen borde jag väl inte uttala mig över huvud taget.

En fotnot till: Tidningen Journalisten plockar upp min kritik och sätter den i ett sammanhang: Krav på haveriutredning.

Uppdatering 170901: Den sakkunniggranskning som gjordes efter att artikelns vetenskaplighet kritiserats på flera håll blev klar i början av sommaren. Denna granskning pekar på flera brister i den vetenskapliga artikeln. Hör om granskningens resultat (eller läs en sammanfattning) i Mediespanarna eller läs min text En sista not om desinformationsstudien [170901].

Den politiska satiren finner ny form – som mobilspel

När Postnord sitter i krismöte med näringsministern om brev som kommer bort, paket som är trasiga, leveranser som aldrig sker och omfattande klagomål från allmänhet och myndigheter, då slår den nya politiska satiren till – med ett mobilspel.
     I Paketmord kör man ut paket och samlar provision. ”Väldigt realistiskt,” tycker en av recensenterna. ”Väldigt kul!” tycker jag som gillar den här nya formen av satir.
     Hur är det som spel då? Jag är ingen vidare spelmänniska, men det funkar som underhållning och som en stunds tidsfördriv.
     Paketmord finns för både Android och IOS, och är producerat av företaget 3D Interactive.

Fotnot: Jag gillar den här formen av politisk satir, och mobilspel som inlägg i den dagsaktuella debatten. Vet du andra exempel får du gärna berätta om dem, antingen i en kommentar eller direkt till mig.

Väjern i topp när 2016 summeras

2016 var inte mycket till bloggår. Jag lekte med statistik istället. Fördjupade mig i litteratur. Twittrade när jag hade något att säga. Och bloggade ibland. Årets topplista över mest visade (och kanske också mest lästa) inlägg ser ut så här:

1. Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg [160607]
2. 7 saker du inte visste om svenska journalister [160107]
3. Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar [160327]
4. Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb? [160219]
5. Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook? [160628]

Listan toppas i år av en granskande kommentar till (över)användandet av genrebilder i dagspressen, och följs av ett försök att sammanfatta en av mina senaste forskningsartiklar i en listicle. Just sådana vill jag skriva fler av – det tvingar mig som forskare att formulera mig mer koncentrerat och mer begripligt.
     Märkligt nog har jag konstant trafik till Eftertänkt, även de perioder jag inte uppdaterar. Då rör det sig dels om folk som sökt något medieforskningsrelaterat, dels om en massa trafik från ryska eller östeuropeiska sajter – de som egentligen inte är intresserade av vad jag skriver här, utan som jagar inlänkar och trafik.

Busy days in Prague for European media researchers

Rasmus Kleis Nielsen, the Director of Research at the Reuters Institute for the Study of Journalism at the University of Oxford, giving his keynote on Platforms and publishers: coming to terms with a new digital media environment.

This week, I have attended the ECREA 2016 conference in Prague. I haven’t had the chance to se much of the city, instead I've listened to many interesting presentations on the latest European journalism research. I leave Prague with lots of inspiration and some quite good ideas for future research (I hope).

I also had the opportunity to present my own work in progress on Social media logic in journalism: reshaping the profession. It draws on Swedish journalists’ Twitter account presentations (n=2,543), and shows how social media logic not only determines how journalism can be enacted on Twitter, but also how social media logic shapes hos journalists present themselves and their profession to their followers and peers.

Footnote: Axel Bruns, who chaired ”my” session, has a nice summary of my presentation on Snurblog.

Prag? Det är säkert en vacker stad

Det finns en del häftiga byggnader i Prag, som National 
House of Vinohrady, ett nyrenässansbygge i nationalistisk
anda. Snittarna som serverades var inte lika överdådiga.
 (”Vegetariskt? Desserten.”)

Den här veckan har jag varit på ECREA, den ”stora” europeiska medieforskningskonferensen. I Prag. Staden har jag inte hunnit se så mycket av – mesta tiden har jag varit på konferenscentret och lyssnat till en massa intressanta presentationer av det senaste inom journalistikforskningen.

Jag har presenterat själv också. Social media logic in journalism: reshaping the profession (pdf) handlar om hur den speciella sociala medier-logiken inte bara ger förutsättningarna för hur journalistik i sociala medier ser ut, utan också för hur journalister kan beskriva sig själva och sin profession. Min studie bygger på en analys av 2 543 svenska journalisters presentationer på Twitter.

Fotnot: Axel Bruns, som var ordförande på ”min” session, bloggar alla konferenspresentationer han lyssnar till, så också min. Hans sammanfattning finns här, på Snurblog.