Tror du att nyblivna journaliststudenter hänger på sociala medier hela tiden? Då får du tänka om!

Nu tänker jag göra en hel del redaktionsledare och mediestrateger rejält besvikna: Morgondagens nya journalister är inte alls så hemma i sociala medier som ni gärna tror.
     Så där, nu är det sagt.

Efter min föreläsning för förstaterminens journaliststudenter för två veckor sedan fick de i uppgift att diskutera sin nuvarande sociala medier-användning i grupp. Ett syfte med diskussionerna var att de tillsammans skulle börja se på "sina" sociala medier med journalistögon. Att gå från att bara använda till att börja använda mer strategiskt, helt enkelt. Naturligtvis hade jag också en baktanke: Att själv lära mig mer om alla de sociala medier som unga använder idag.
     För det är ju så våra förutfattade meningar ser ut – att alla unga använder sociala medier precis hela tiden, och att de använder dem på sätt som vi lite äldre har svårt att begripa.
     Redaktionsledare och mediestrateger utgör inget som helst undantag på den här punkten.
     Det är bara det att mina och våra förutfattade meningar är fel.

Man kan sammanfatta gruppdiskussionerna i förra veckan i några korta punkter:

• De flesta använder tre eller fyra olika sociala medier – Facebook, Instagram och något forum. En minoritet av studenterna använder upp mot tio olika konton regelbundet. 
• De flesta använder sociala medier varje dag för att ha kontakt med sina vänner. De är i princip uppvuxna med och i olika chattar. Till skillnad från föräldrarna, som uppges "använda sociala medier på ett mer redovisande sätt över hur deras dag har sett ut" eller "för att ha koll på barnen". "De beter sig på Facebook på samma sätt som när man själv var yngre," skriver en av grupperna. 
• Facebook anses ha gått från att vara personligt till att "mer och mer bli ett forum för åsiktsspridning". Det mest personliga idag är istället Instagram. 
• Studenterna använder olika sociala medier till olika saker och olika nätverk. "Man kanske inte vill skriva en status som alla ens vänner ser och då riktar man sig istället till en mindre utvald grupp."
• Få är aktiva på Twitter. De flesta har öppnat sina Twitterkonton under utbildningen, och ser Twitter som något att använda professionellt (till skillnad från de sociala medier de använt tidigare för privat och personligt bruk).
• Efter att de började på JMG har många börjat rensa sina sociala medier-konton – på uppmaning från mig och från resten av adjunktkåren. De ser över vilka sidor de gillar, grupper de är öppet medlemmar i, fotoalbum, filmklipp etc. Samtidigt påpekar de att "för vår generation kan inte Facebook rensas på allt 'fult' som festbilder, roliga statusuppdateringar eller liknande, eftersom det blir som att rensa bort en del av minnena från vår uppväxt".
• Precis som det finns yrkesverksamma journalister som inte använder sociala medier så finns det journaliststudenter som inte använder sociala medier alls. Och det finns en del som beskriver sig själva som "mer passiva observatörer". 

Men: Det här är användningen just nu. Grupperna diskuterade också fördelarna i att använda sociala medier som  arbetsredskap för research och omvärldsbevakning, och de ser tydliga fördelar i att använda sociala medier för dialog med publiken/läsarna. De har ett par år på sig som studenter att finslipa olika tekniker för detta. Och just eftersom de är uppvuxna online tror åtminstone jag att de har bättre förutsättningar än de flesta av oss andra att bli de där sociala medier-strategiska journalisterna som redaktionerna så gärna vill ha.

Fotnot: I diskussionerna märktes tydlig inspiration, framför allt vad gäller publikdialog, från Sveriges Radios Sociala medier. En handbok för journalister som fungerar som kurslitteratur. 

Att se på sina sociala medier med journalistögon

Idag har jag föreläst för våra journaliststudenter om journalister i sociala medier. Denna första mer teoretiska föreläsning för förstaterminarna är tänkt att ge en översiktsbild över allt från hur redaktioner använder sociala medier (i stora drag) till hur man som enskild journalist bygger sitt varumärke. Ett av mina huvudsyften med föreläsningen är att studenterna ska börja läsa "sina" sociala medier med journalistögon. Hur gör redaktioner? Hur gör andra journalister? Vad pratar om folk om? Vad skulle kunna bli ett bra reportage? Vad kan vara en bra nyhet? Vilken bild av mig själv ger jag andra?
     Man känner sig ganska mör efter tre timmars föreläsning…
     Den som är intresserad hittar föreläsningspresentationen under fliken Presenterat ovan. Den här versionen innehåller dock inga illustrerande exempel.


Uppdatering 140830: På måndag startar en ny termin, och jag kommer att föreläsa för nya studenter. Jag tycker att principen att publicera föreläsningsbilder här på bloggen är bra, men jag måste hitta ett annat system än att låta alla gamla versioner ligga kvar – det blir bara förvirrande. Därför skapar jag nu en ny flik för Undervisning, där den aktuella terminens föreläsningar fylls på allt eftersom. Vid terminsstart flyttar jag de gamla föreläsningarna till papperskorgen.

Att twittra sitt jobb är svårare än jag trodde

Den här veckan har jag försökt twittra fortlöpande om mitt jobb. Inspirationen till det tror jag kommer från många av de svenska poliser som twittrar om sin vardag, och som jag följer med visst intresse. Precis som journalister har poliser en hel del etiska/juridiska frågor att ta ställning till i sitt twittrande: Hur mycket kan de avslöja om sin arbetsdag utan att riskera personlig integritet hos brottsoffer eller förövare? Vilka detaljer kring ett brott kan de avslöja utan att riskera förundersökningen? Kan de alltid avslöja var de är utan att riskera ett planerat gripande?
     Journalisters avvägningar när de twittrar är naturligtvis inte av samma art, men de är liknande. Meddelarskyddet är i svensk lagstiftning grundlagsskyddat, vilket kräver extra försiktighet också i sociala medier (till exempel ska man som journalist absolut inte vara ”vän” med sina anonyma källor, eller ha platstjänster påslagna så att även en oskyldig fika-tweet kan göra att källan kan spåras på grund av att det syns var man varit). Lägg till detta yrkesetik och pressetiska regler att förhålla sig till.

Tillbaka till mitt jobbtwittrande. Poliser må vara underbetalda, men det händer mer under en normal polisarbetsdag än när en doktorand sitter hemma och förbereder en föreläsning.
     Just det att det inte tycks hända så mycket i livet som medieforskningsdoktorand har å andra sidan tvingat mig att tänka efter vad jag faktiskt gör. Förbereder jag undervisning kan jag ju berätta mer om vad jag undervisar om, hur mycket en doktorand förväntas undervisa etc. Sitter jag på möte med handledarkollegiet kan jag kanske inte berätta vad vi pratar om, men det kan vara intressant att veta att alla som handleder JMG:s doktorander träffas regelbundet och att doktoranderna har en representant (jag) vid dessa möten. Sitter jag hemma och förbereder en föreläsning kan jag berätta vilket privilegium jag tycker det är att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra så – ett privilegium som är få förunnat.
     Det är också få förunnat att på betald arbetstid få delta i föreläsningar och seminarier, eller att slinka in i salen när någon gästföreläsare undervisar och i princip nöjeslyssna. I onsdags föreläste Peter Berglez från Örebro universitet om global journalism, och dagen innan var jag med när Anders Thoresson föreläste för första terminens journaliststudenter om sociala medier-verktyg i journalistiken.

Också en twittrande doktorand ställs inför etiska dilemman – det är väl egentligen den enda likheten jag kan se med de twittrande poliserna förutom att vi faktiskt är myndighetsutövare båda två (jag framför allt när jag examinerar studenter).
     Även om en normal arbetsvecka för mig innehåller en del kontakter med studenter, så skulle det aldrig falla mig in att på något sätt ”hänga ut” en enskild student eller ens skriva om specifika studentkontakter även om bara just den specifika studenten känner igen sig. Eller om en kollega, för den delen.
     Dessutom har jag forskningsetiken att förhålla mig till. Till exempel skulle det vara direkt olämpligt för mig att twittra nedlåtande om hur enskilda journalister använder sociala medier, eftersom det är det jag forskar kring. Jag kan – och ska – dra generella slutsatser, men inte ge mig in i diskussioner på individnivå.

Ska jag försöka summera veckan måste jag ändå säga att den – trots händelselösheten – varit lärorik för mig. Jag har tvingats tänka kring mitt jobb, och formulera tankarna i korta tweets. Det är nyttigt. Jag är ändå glad att det bara handlar om en enda vecka med mer intensivt jobbtwittrande. Nu återgår jag till att twittra mer sporadiskt.


Fotnot: JMG utlyser nu tre doktorandanställningar, med start i höst. Sista ansökningsdag är 3 mars. En av tjänsterna är särskilt inriktad mot kriskommunikation och en är allmän (se utlysningen här) och dessutom utlyses en tjänst inriktad mot surveymetodik i samarbete med SOM-institutet (se utlysningen här). Det var inte riktigt meningen att min jobbtwittrarvecka skulle bli reklam för doktorandtjänsterna, men jag misstänker att den blev det ändå. Jag har trots allt ett av världens bästa jobb!

Den mobila doktoranden (6): Några uppdateringar

Det mobila kontoret vid köksbordet. Jag har fortfarande vissa utmaningar att tackla när jag försöker jobba…

Appar kommer | appar går | den som rätt väljer | nyttan får.

Jag vet, det är en tämligen usel parafras. Hur som helst: I slutet av sommaren beskrev jag mitt mobila kontor – utrustning, appar som fungerar för doktorandlivet, lite goda råd. Sedan dess har jag installerat några nya appar som fungerar för mig.

Jag räknade mina rss-prenumerationer häromdagen: 260 stycken. Det är tur att en hel del av dem är bloggar som inte uppdateras alltför ofta … Rss:erna läser jag numera i Reeder 2 (betalapp), vilket i princip är en uppdaterad version av den app jag använde förut, och fortfarande tillsammans med Feedly. Fördelen med den här lösningen är att jag kan läsa på tåget och när annars som jag är offline, så länge jag kommer ihåg att uppdatera när jag har tillgång till wifi.
     Jag har hittat en väldigt enkel app för kom ihåg-listor, WorkFlowy (gratis), som jag gillar. Den synkroniserar mellan mina olika mobila enheter (och stationär dator om jag loggar in via webben) vilket väl får anses vara obligatoriskt numera. Det jag gillar är dock enkelheten; allt ligger i en enda lång lista där jag kan fylla på med ”underlistor” och tagga innehåll. När något är klart (alltså gjort, i mitt fall handlar det ofta om tankar som ska in i en föreläsning eller en text) döljer jag det bara. För mig gör det inget att viktiga konferensdeadlines följs av vad jag måste komma ihåg att handla nästa gång jag är på affären – livet är ju ändå ett, så att säga. Det finns många mer avancerade kom ihåg-appar för den som vill eller känner ett behov av att systematisera mera.
     Det bästa fyndet tror jag är en app som scannar dokument och gör till pdf:er. Scanner Pro (betalapp) kräver att du har en hyfsad kamera i mobilen, men ger å andra sidan en möjlighet att fota av dokument och förvandlar dem till pdf:er som du kan spara i din Gubox eller arbeta vidare med i t ex AdobeReader. Jag visste inte att jag saknade en scanner-app innan jag installerade en; nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan.

Ett år, 176 artiklar och massor av journalistikforskning

Säga vad man vill om ordmoln, men de är bra att illustrera abstrakta diskussioner med. Det här ordmolnet är extra abstrakt, eftersom det är gjort av 176 abstracts till artiklar som publicerats i fyra vetenskapliga tidskrifter om journalistik. Gör själv på www.wordle.net. 

Om man läser en hel årgång journalistikforskning i fyra ledande vetenskapliga tidskrifter – går det då att sammanfatta det man läst i en enda bloggpost?
     Jag har ägnat början av året till att läsa – en del mer grundligt, annat har jag skummat – de 176 artiklar som under 2013 publicerades i Journalism (Sage), samt Journalism Studies, Journalism Practice och Digital Journalism (Taylor & Francis), helt enkelt för att få en överblick över vad journalistikforskningen sysslar med just nu. Vilka är de centrala utgångspunkterna? Vilka är de dominerande forskningsfrågorna?
     Och nej, det går inte att sammanfatta allt i ett enda inlägg. Ett nummer om bevakningen av finanskrisen i mitten av 00-talet, specialstudier av skräniga amerikanska talkshower, forskning kring bevakningen av enskilda nyhetshändelser någonstans långt bort, en hel del forskning som tar sin utgångspunkt i Arabiska våren men som egentligen handlar om allt från citizen journalism till journalistiska praktiker … Det är inte helt lätt ens att se de centrala tendenserna.
     Här är i alla fal ett försök till någon slags sammanfattning, där jag har sorterat in huvudparten av artiklarna i fyra huvudkategorier:

• En stor del av 2013 års publicerade journalistikforskning sätter naturligvis journalisten och den journalistiska praktiken i centrum. Vare sig det handlar om ekonomijournalister som rapporterar om finanskris eller utrikeskorrespondenter som rapporterar från en krigszon är det intressant att veta mer om hur journalister faktiskt arbetar, eftersom det i sin tur påverkar hur innehållet blir. Journalisters normer och ideal granskas, liksom till exempel förhållandet till källorna (hur lätt är det till exempel att påverka en journalist eller en redaktion?).
     Den här typen av journalistikforskning kan upplevas som väldigt traditionell och ”redan gjord”, men i takt med att omvärlden och tekniken förändras förändras ju också journalistiken och journalisterna och alltså finns det alltid utrymme för och behov av ny forskning på det här området.
     Ett exempel jag själv tycker är ganska kul är en studie av kvinnliga sportjournalisters vardag: ”I love to play the bimbo sometimes with athletea” av Lucie Schooch, Journalism Practice 7(1).

• Jag vet inte riktigt vilket ord som bäst beskriver nästa stora kategori, i artiklarna används varianter från internet och Web 2.0 till mobila nyheter och sociala medier. Hur som helst handlar det om den digitala teknikutvecklingen och alla dess konsekvenser. Också här handlar en hel del om journalistiska praktiker och hur journalister anpassar sig till tekniken, men här finns också studier om innehållsaggregering, påverkan på nyhetsvärdering, betalväggar etc.
     Senare i januari besöker Neil Thurman JMG, och hans och Anna Walters artikel om hur brittiska The Guardian använder bloggen som ett rapporteringsverktyg (Live blogging – digital journalism’s pivotal plattform, Digital Journalism 1(1), gratis nedladdning) är ett bra exempel från den här kategorin.
   
• Publiken är minsta gemensamma nämnare i den forskning som publicerats som handlar om citizen journalism (jag väljer att behålla det engelska begreppet) och olika former av deltagande. Men spännvidden är stor – det handlar om allt från aktivism och alternativa medier till strategier för moderering av kommentarsfält.
     Oftast finns här ett ett normativt demokratiskt perspektiv i botten, en tanke om att det är positivt att makten över mediernas innehåll sprids till flera och att många röster kommer till tals. En del av forskningen intresserar sig istället för hur den journalistiska professionen och praktiken påverkas. Hur ser journalister på publikmedverkan och -dialog? Hur förändras gatekeepingrollen? Hur förändras professionella normer och ideal? Själv tycker jag att det tydliga sambandet mellan ökat deltagande och den allt starkare normen transparens är extra spännande.
     Ett annat exempel från den här kategorin är en studie av hur det utvecklats en slags gemensam praktik mellan nyhetsredaktioner och citizen journalists under Arabiska våren: Who’s reporting the protests? av Max Hänska-Ahy och Roxanna Shapour, Journalism Studies 14(1).

• Framing, slutligen, handlar om hur medierna presenterar innehåll, hur saker och ting framställs. Just 2013 publicerades många innehållsanalyser av bevakningen av den finansiella krisen under andra halvan av 00-talet, men också här är variationen stor. Hur skildras etniska minoriteter? Oppositionen under den Arabiska våren? ”Nationen” i sportbevakningen?
     Ett handfast exempel: Hur arbetar journalister om pressmeddelanden om nya produkter så att de inte längre ser ut som produktlanseringar utan som objektiva, oberoende nyheter? Om det handlar How newspaper journalists reframe product press release information av Henk Pander Maat och Caro de Jong, Journalism 14(3).

Jag vill också peka på några saker som saknas. Till exempel är det ganska få av artiklarna som handlar om etik. Det är också få (om ens någon, om jag ska vara hård) som handlar om någon slags journalistisk eller redaktionell best practice. Man hade kunnat tänka sig att lyfta fram bra exempel på publikdialog eller kommentarsmoderering, till exempel. (Förlåt, det finns faktiskt ett par artiklar om en slags best practice, där forskaren analyserat Pulizerpris-vinnande texter. Men det är inte riktigt den typen av bra exempel jag menar, utan mer sådan som kan vara till praktisk nytta för enskilda journalister eller i branschen.) Och jag saknar framåtsyftande forskning – innovationer, lösningar på faktiska problem.
     Det finns dock betydligt fler tidskrifter än de fyra jag läst nu som publicerar forskning om journalistik. Många av dem är specialinriktade – på medieföretagande, etik, journalistutbildning, etermedier – och mycket av det jag efterlyser finns där.


Relaterade inlägg: Etiketter inom journalistikforskningen [140109]

On ”scettici, pragmatici o attivi”

I must learn Italian. Just look at this:

”La maggior parte dei giornalisti, secondo i risultati della ricerca, sono invece conformisti pragmatici. Questo gruppo è composto da professionisti di diversa età e differente posto di lavoro che utilizzano i social regolarmente, ma in modo molto selettivo. In particolare, i conformisti pragmatici usano Twitter e leggono i blog per cercare informazioni o per sondare l’ambiente, ma postano sui social network raremente.”

It is EJO, European Journalism Observatory, that has written a short piece about mine and Monika Djerf-Pierre’s paper The Social Journalist: Giornalisti sui social: scettici, pragmatici o attivi. There is also a version in English: Who Tweets Most? Journalists and Social Media. 

     Though I don't understand Italian, I prefer the Italian version. Just because it looks so beautiful!

”Scettici, pragmatici o attivi” – vad är du?

Jag måste lära mig italienska! Se bara här:

” maggior parte dei giornalisti, secondo i risultati della ricerca, sono invece conformisti pragmatici. Questo gruppo è composto da professionisti di diversa età e differente posto di lavoro che utilizzano i social regolarmente, ma in modo molto selettivo. In particolare, i conformisti pragmatici usano Twitter e leggono i blog per cercare informazioni o per sondare l’ambiente, ma postano sui social network raremente.”

I korthet: Majoriteten av journalister använder sociala medier som en del i jobbet, men med måtta. Visst låter det mycket vackrare på italienska? Om jag bara kunde så skulle jag skriva hela min avhandling på italienska. Men det kan jag inte.

Det är EJO, European Journalism Observatory, som uppmärksammar min och Monika Djerf-Pierres studie The Social Journalist med en artikel (Giornalisti sui social: scettici, pragmatici o attivi). Artikeln finns även på engelska (Who Tweets Most? Journalists and Social Media) för alla vars italienska är lite rostig.

Etiketter inom journalistikforskningen

Ett ordmoln (gör själv på www.wordle.net) av de 1 000 etiketter som forskarna själva satt på artiklar som publicerats i fyra vetenskapliga tidskrifter om journalistik. 

Professionen, publiken och publiceringsplattformar. Det är vad det senaste inom journalistikforskningen handlar om.

     Under 2013 publicerades 176 artiklar i de fyra vetenskapliga tidskrifterna Journalism (Sage) och Journalism Studies, Journalism Practice samt Digital Journalism (alla Taylor & Francis). Till dessa 176 artiklar hade författarna satt 1 000 så kallade etiketter (keywords).

     Med reservation för att forskare inte är speciellt bra på att sätta ”rätt” etiketter på sina artiklar (t ex är orden journalistik/journalist/journalister använt 134 gånger i olika kombinationer, trots att tidskrifterna handlar om just journalistik, och varianter på nyheter/nyhets 95 gånger) går det ändå att utifrån etiketterna säga något om vilken slags journalistikforskning som publicerats under året.

En hel del av journalistikforskningen handlar såklart om professionen. Vad och hur gör journalister, vad styr deras arbete, vilka normer och värderingar tycker de är viktiga? Objektivitet och transparens är de journalistiska ideal som förekommer oftast bland etiketterna, nyhetsvärdering och gatekeeping praktiker i forskarfokus.

     Inom journalistikforskningen diskuteras publiken ofta som en nyhetskonsument, men vanligare är att forska på medborgarjournalistik respektive deltagande journalistik, alltså den del av journalistiken där publiken på olika sätt bidrar med innehåll.

     Även om branschen själv är fokuserad på mobila nyheter har forskningen inte riktigt hunnit dit, bara ett fåtal artiklar handlar om mobila medier. Desto fler handlar om digitala medier/nyheter, och där kan naturligtvis de mobila plattformarna ingå. Många artiklar handlar om sociala medier, och om forskaren väljer ett av dessa är det Twitter.

Geografiskt är det – fortfarande, kanske jag ska säga – fokus på Europa och USA, även om den arabiska våren tilldrar sig en hel del intresse.

     Jag noterar också att många forskare gör kritiska diskursanalyser på journalistikens innehåll, eller har ett framingperspektiv i sina analyser. Många forskare använder Bourdieus teorier om sociala fält och socialt kapital för att analysera journalisterna själva. 

En glad (nåja) välgörenhets-klickare

Jag är en så kallad happy clicker. Så kallas alla vi som fyller i marknads- och opinionsundersökningar av olika slag mot löftet att få något i gengäld. Det kan röra sig om sådant som en trisslott, reda pengar eller chansen att vinna en bil.
     Som forskare i akademien, som dessutom arbetar med enkätundersökningar i min forskning, har jag inte mycket till övers för studier som bygger på happy clickers. Trovärdigheten i den typen av studier är nämligen nära nog noll, bland annat beroende på det tveksamma urvalet.

Att erbjuda deltagarna ersättning för sitt deltagande är, enligt min åsikt, mindre problematiskt i rena marknadsundersökningar. Marknadsundersökningar är kommersiella produkter från början till slut, och har ingenting med vare sig opinionsundersökningar eller forskning att göra. Är ett företag så korkat att de vill betala för en undersökning om vad folk eventuellt tycker om deras varumärke får de gärna göra det.
     Och är ett företag så korkat att de vill betala en för undersökning som betalar mig för att tala om vilken reklam jag har lagt märke till den senaste tiden får de gärna göra det också. Jag svarar sanningsenligt på alla frågor, men jag kan inte hjälpa att jag är extremt bra på att sortera bort alla reklamintryck i min vardag. Dessutom passar jag på att studera surveymetodik, framför allt hur kommersiella paneler ställer sina frågor och skillnader gentemot hur mer seriösa (icke-kommersiella) undersökningar utformas.

Jag vill föreslå en ny beteckning, donation clicker, för sådana som jag som visserligen får ersättning för vårt deltagande men som skänker bort ersättningen dit den gör bättre nytta.
     Idag har denna donation clicker fört över 193 kronor till Världsnaturfonden. Det är mindre pengar än ifjol – kanske har DN-panelen börjat misstänka att jag kanske inte är en ideal paneldeltagare?


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210), Alla dessa frågor med värdelösa svar (121217)

Gaykultur, homopropaganda och referrer spam (Gay culture, homosexual propaganda and spam)

Ett exempel på homopropaganda. 

Den senaste tiden har jag haft en massa bloggläsare i Ryssland och Ukraina. Dessa vill jag idag uppmärksamma på att denna blogg innehåller massor av gaykultur och homopropaganda.
     Eller ja, det är nog inte så att jag har någon enda läsare i varken Ryssland eller Ukraina.
     Däremot har bloggen drabbats av såväl referrer spam som comment spam. 

Referrer spam ser ut som om en webbplats länkar till dig, men det gör den inte. Det man hoppas på är att få en länk tillbaka (t ex eftersom många automatiskt publicerar listor på "länkande webbplatser") och därigenom ranka lite högre hos exempelvis Google. Alltså en slags sökmotoroptimering. Ibland innehåller länken virus.
     Comment spam är kommentarer som väl är tänkta att se allmänt uppskattande ut ("oj, vilket intressant blogginlägg") och som innehåller en länk. Också här hoppas man på publicering och klick på den här länken, också här handlar det om sökmotoroptimering eller att sprida virus.

Såväl referrer spam som comment spam är lite som fotsvamp – svårt att helt bli av med när man väl drabbats. Som läsare ser ni varken eller, eftersom jag inte publicerar "länkande webbplatser" och förhandsmodererar alla kommentarer.
     Men jag kan inte låta bli att retas lite med de som står bakom, om någon nu skulle få för sig att faktiskt besöka min blogg.

* * *

In English: This blog is currently sent a lot of referrer spam and comment spam, mostly originating from Russia and Ukraine. I can't do much about the spam – except from not publishing it, of course. But I can warn my spammers and potential readers in Russia and Ukraine that this blog contains a lot of gay culture as well as homosexual propaganda.