Visa att du gillar public service – snart är det för sent

Jag gillar public service. Det är ingen hemlighet. Jag gillar att kunna titta på 58 minuters svenskt drama utan reklamavbrott. Jag gillar pratradio. Jag gillar program som är så smala att jag ibland undrar om någon annan än jag lyssnar på dem.
     Framför allt gillar jag radio och TV med innehåll. Som får mig att tänka. Som lär mig något. Som får mig att känna mig som en levande människa.

Men tydligen är svensk public service för bra. Åtminstone om vi ska tro kulturministern. Vid ett seminarium tidigare i veckan sa Lena Adelsohn-Liljeroth att SVT ska göra program utan kommersiella sidoblickar som inte andra kan göra eller gör. Hon menar alltså att de program som har många lyssnare eller tittare idag istället borde göras av privata (kommersiella) bolag. Man tar sig för pannan… Danska politiker visar vägen: En av DR:s kanaler ska privatiseras (men de törs inte ta steget fullt ut utan omgärdar privatiseringen av så många krav och restriktioner att ingen privat aktör hittills visat intresse).
  
Än så länge verkar det dock som om moderaterna saknar stöd av övriga regeringspartier för sin nya public service-politik. Det betyder dock inte att vi public service-kramare kan blåsa faran över.
     Ledningen för Sveriges Radio, Mats Svegfors och Cilla Benkö, skriver idag i en debattartikel i Dagens Nyheter:

Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde. Är verkligen mediesamhällets stora problem att public service har för mycket pengar och därmed för många tittare och lyssnare?

Nej, mediesamhället har andra betydligt större problem att bekymra sig om. Om nu folk gillar public service precis som den är så finns väl ingen anledning att tafsa på den. Eller?
     På tisdag (22 februari) är det Public service-dagen 2011. Låt den dagen bli startskottet för en seriös debatt om public service framtid och plats i samhället. För visst skulle etern kännas bra tom och framför allt innehållslös utan public service?

* * *

Jag har aldrig lyssnat så mycket på radio som nu när jag pendlar. Jag fyller min mp3-spelare med program från Vetenskapsradion, Medierna (denna vecka bland annat om kulturministerns utspel) och Publicerat.
     Mina egna public service-favoriter, vid sidan av SVT, UR och SR:

• NRK. De norska skidskyttekommentatorerna är inte alls lika uppgivna och besvikna som de svenska, ens över de svenska insatserna. Tack, Comhem, för att det ingår i grundutbudet. 
• WNYC:s Radiolab, amerikansk vetenskapsjournalistik förklädd till fantastisk radio som helt enkelt inte går att sluta lyssna på. 
• BBC, såklart, som inte bara gör världens bästa dramaproduktioner för TV utan också står för mina favoriter i pendlar-podden (More or Less: Behind the Stats, i samarbete med Open University, är ett måste för statistiknörden, och så har jag blivit väldigt förtjust i improvisationsmusikal).
• Newton Channel, vetenskaps-TV när den är som bäst. Hittade den nyligen, och den känns som ett verkligt fynd.

Äntligen tar LO-ordföranden ton i kampen för meddelarfriheten

Äntligen försöker LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin föra upp frågan om den allt mer urholkade meddelarfriheten på den politiska dagordningen igen. Hon gör det i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Många med mig har oroats över vad som händer när allt mer tidigare offentlig verksamhet – som äldrevård, dagis och skola – förs över i privat verksamhet. En verksamhet som vi medborgare ska fortsätta betala för, via våra skattsedlar, men som vi får allt mindre insyn i.
     Det borde vara självklart att de anställda i privat skattefinansierad verksamhet omfattas av samma meddelarfrihet som de anställda i offentlig verksamhet. För min skull, som skattebetalare, för de anställdas skull, som löntagare, och inte minst för de så kallade brukarnas skull – de som många gånger saknar förmågan att larma själva.

Jag hoppas att Lundby-Wedins debattartikel blir startskottet för en seriös diskussion om hur meddelarfriheten kan utvidgas till att gälla också i privat men skattefinansierad verksamhet. En sådan diskussion är nödvändig.
     Jag hoppas också att en sådan utvidgning bara blir ett första steg mot en verklig meddelarfrihet som omfattar samtliga anställda, också i organisationer, stiftelser och företag. Vi behöver fler som vågar larma!

Myten om Sverige

Det här med hur man ska hantera kommentarer på sin blogg är inte alltid självklart. Förhandsmoderera eller rensa i efterhand? Tillåta folk att vara anonyma eller kräva någon form av inloggning?
     Juridiskt sett är det Lagen om elektroniska anslagstavlor, BBS-lagen, som gäller. I korthet säger den att jag ska ha "rimlig uppsikt" över kommentarerna, och ta bort sådant som bryter mot framför allt TF om inte omedelbart så i alla fall snart.
     Själv har jag valt att efterhandsmoderera "mina" kommentarer, och jag låter inte den som vill lämna en kommentar göra det helt anonymt. Jag har dessutom valt att inte alltid besvara alla kommentarer, ens om jag tycker att den som lämnat kommentaren har helt fel eller har missuppfattat mig. Somligt är helt enkelt alldeles för korkat.

Med detta sagt: I all stillsamhet vill jag bara hänvisa till Expressen, som idag publicerar en artikel av The Guardians Andrew Brown, Häxornas tid. Tänkvärd.
     Dessutom diskuteras Sverigebilden i utlandet – inklusive Stieg Larssons betydelse för den – i dagens SvD.


Relaterade inlägg: Inte underligt att Sverigebilden i utlandet präglas av konspirationsteorier (110213)

Inte underligt att Sverigebilden i utlandet präglas av konspirationsteorier

Veckan som gått har handlat mycket om Sverigebilden i utlandet. I skuggan av Mubaraks avgång i Egypten och beskedet om omval i regionvalet i Västra Götalandsregionen – två inte alls jämförbara händelser på annat vis än att de kändes osannolika, men ändå nödvändiga, och att vi ännu inte ser de fulla konsekvenserna – har brittisk domstol haft förhandlingar om huruvida Wikileaksgrundaren Julian Assange ska utlämnas till Sverige eller inte. Och med anledning av dessa förhandlingar har svenska medier diskuterat utlandets bild av Sverige.
     Inom medieforskningen talar vi om mediebilder, och hur de här mediebilderna tillsammans med vår egen kunskap och erfarenhet, tillsammans med sådant andra berättar för oss, tillsammans med sådant vi lärde oss i skolan, tillsammans med… skapar vår bild av om det nu är "Sverige" eller "USA" eller "invandrare" eller "hockeyspelare". Vi använder oss av de pusselbitar vi får tag på för att skapa oss en någorlunda begriplig bild av omvärlden, kan man säga.

Veckans diskussioner om Sverigebilden i utlandet började, såvitt jag vet, med en artikel i Svenska Dagbladet, Svenskt rättsväsende svartmålas på nätet. Där kunde vi läsa hur Assanges mest hängivna anhängare, i sina försök att hindra en utlämning, beskriver Sverige upp som ett land som styrs av radikala feminister i maskopi med nykonservativa judar och CIA, ett land där "överraskningssex" är olagligt (jfr med beskrivningen av "missionärsställningen" i fredagens The Guardian), och ett land där domstolar "ovanligt ofta" dömer till förmån för kvinnan i våldtäktsfall. Diskussionen om Sverigebilden fortsatte i P1:s Studio Ett dagen efter. Statsministern själv har senare i veckan beklagat "den bild av svenskt rättsväsende som nu sprids".

På ett sätt – som en någorlunda sansad och allmänbildad svensk kvinna – har jag svårt att begripa hur  den här bilden av Sverige och svenskt rättsväsende kan få fäste och spridas i utlandet. Jag vet ju att även om Sverige jämfört med många andra länder kommit längre vad gäller lagföring av brottet våldtäkt, så har vi långt, långt kvar innan vi kan vara nöjda.
     Å andra sidan (och om vi håller oss till USA och bara böcker, för enkelhetens skull): Stieg Larsson ligger på andra, tredje och fjärde plats på NT Times Book Review's kombinerade bästsäljarlista för tryckta böcker och e-böcker, tvåa på hardcover-listan, samt trea och sexa på såväl pocketlistan som den särskilda massmarknadspocketlistan. Stieg Larsson säljer enormt mycket i USA, helt enkelt (och i resten av västvärlden också, för den delen). Och i Milleniumtrilogin avlöser konspirationsteorierna varandra, den ena mer osannolik än den andra.
     Och det är klart, om det är den bilden av Sverige och svenskt rättsväsende man grundar sin uppfattning på, då är det kanske inte så underligt att man drar slutsatsen att om Assange utlämnas till Sverige för förhör, då kommer Sverige per omgående att skicka honom vidare till Guantanamo och dödsstraff. Med en sådan Sverigebild kanske det till och med ter sig logiskt.
     För om det är den bilden av Sverige och svenskt rättsväsende man grundar sin uppfattning på, då är det nämligen ett vidareutlämnande till USA hela processen egentligen handlar om. Inte att Assange kanske – eller kanske inte – gjort sig skyldig till övergrepp och/eller våldtäkt under sin tid i Sverige. Eller att svenska kvinnor också har vissa rättigheter enligt svenska lagstiftning. Hur ologisk ett sådant resonemang än ter sig för oss någorlunda sansade och allmänbildade svenskar.

Relaterade inlägg: Omstart utan Assange, det kan bara bli bättre (101210), Stödet för Wikileaks växer (101208), Så mycket (eller lite) var alltså den friheten värd… (101205), Vad hände egentligen med Wikileaks (101121)

Uppriktigt sagt: Jag skiter i var du är, och om du får en gratis kopp kaffe

Om jag förstått saken rätt är vi uppdelade i två grupper: De som checkar in, och vi som inte bryr oss. Också gruppen som inte bryr sig kan delas upp i två grupper. De som faktiskt inte bryr sig, ett skvatt, och så vi som tycker det är mer och mer irriterande att aldrig eller sällan få läsa en personlig kommentar från Edvin eller Maja eller vem det nu är, utan bara meddelanden om att nu har de checkat in på gymmet, befinner sig på en viss restaurang eller är i en namngiven butik. Eller på jobbet – jo, det händer tydligen det också, om än sällan bland just mina FB-vänner.
     Och om ni undrar: Jag tillhör gruppen mer och mer irriterade. Inte för att jag är ointresserad av var folk befinner sig, tvärt om. Utan för att jag inte begripit poängen med tjänster som Facebook Places, Gowalla, och allt vad de nu heter.

Men såklart handlar det om pengar. Och inte bara det: Det handlar om att tjäna pengar på dig och på mig. För går en tjänst att använda för marknadsföring, är det klart att den ska användas för marknadsföring. Eller kanske snarare: Vad kan vi marknadsförare skapa för tjänster och applikationer som vi kan använda för billig marknadsföring i de sociala medierna?
     Det är inte bara varumärkesbyggande att ett företags- eller organisationsnamn syns i statusuppdateringarna när folk checkar in eller ut. Utan också mer direkt. Du och jag blir både reklambärare (genom att checka in) och reklammottagare (eftersom vi tvingas ta del av vad våra vänner gör). Samtidigt.
     Pressbyrån är först ut i Sverige att gå ett steg till. De första tio tusen som checkar in med hjälp av Facebook Places bjuds på en kopp kaffe. Kampanjen i sig sprids såklart via Facebook. Och Pressbyrån får en oerhörd massa gratisreklam. Inte bara i folks Facebookuppdateringar, utan i media, branschpress och bloggar (inklusive den här). Jonas på Kulturbloggen, till exempel, tycker det är kul.

Jag vet, sociala medier är fulla av reklam, mer eller mer indirekt eller synlig. Och det är alls inte så konstigt. Vi är helt enkelt mer mottagliga för reklambudskap när de kommer från källor vi litar på eller har en personlig relation till. Dessutom är den här typen av reklam i sociala medier svår att välja bort eller zappa förbi, vilket så klart gör den extra intressant för avsändaren. "Det här är ett jätteintressant projekt och ett exempel på hur det digitala och analoga verkar tillsammans," säger Pressbyråns marknadschef i ett pressmeddelande som publiceras av bland andra IDG.se, Computer Sweden och Internetworld.

Själv betackar jag mig. När en tidskrift blir för full av redaktionell reklam slutar jag läsa den. När en blogg börjar fyllas av sponsrade budskap lämnar jag den. Och nu inleder jag en alldeles egen liten bojkott av Pressbyrån.
     I morgon kommer du att se att ovanligt många av dina vänner checkar in på Pressbyrån. Bjud dem på en kopp rättvisemärkt bryggmalt istället; visa att det finns ett reklamfritt alternativ.


Tillägg, måndag: Ingen av mina FB-vänner har vågat checka in. Men Pressbyrån får rejält med uppmärksamhet, i branschpress med rubriker som Hoppas på bra viral spridning och Pressbyrån lanserar mobila kuponger via Facebook Places. Själv tycker jag att "viral spridning" låter som något det borde vara anmälningsplikt på.

Dags att gräva ner sig i vetenskapsbloggandet

Det gnälls ofta och gärna på så kallade sociala medier. Egentligen är det innehållet man gnäller på.
     Ibland känns det som om de mest högljudda bara läser shoppinglistor, positionsangivelser och nedsättande utlåtanden om andra på Facebook och Twitter. Bloggarna ska vi inte tala om. Bara trams, inte ett vettigt ord någonstans. Eller så är det bara mode, inte ett vettigt ord någonstans.

Men som med allting annat handlar det om var man letar. Och vad man letar efter. Precis som jag väljer mina vänner och mitt umgänge, och väljer bort personer jag inte trivs med, väljer jag vad jag tar del av i sociala medier. Det är inte alls konstigt. Och jag hittar fantastiskt mycket som intresserar mig, lär mig något eller som jag har nytta av.

Ett område som verkligen revolutionerats av bloggar är forskningskommunikationen. Aldrig förr har så många forskare ansträngt sig så mycket för att skriva begripligt om forskning till en bredare publik. Och det hade aldrig hänt utan bloggarna.

Mina egna favoriter finns inom flera områden; inte bara inom medie- eller statsvetenskaperna. Jag återkommer med en lista som visar vilken oerhörd bredd och variation som ryms inom kategorin vetenskapsbloggar. Tills dess vill jag tipsa om Ting och Tankar, där Uppsalaarkeologen Åsa M Larsson skriver om både sin egen och andras arkeologiforskning i synnerhet, och om forskningsbloggandet i allmänhet. Lilla Vetenskapsbloggskolan heter en utmärkt serie i fem delar för den forskare som funderar på att börja blogga, men kanske inte törs eller vet hur. Läs den!

UD, Hurghada och den publika offentligheten

Nyss ringde en av mina bästa vänner från Hurghada. I flera år har han och familjen (fru och två barn) sett fram emot två veckor med bad och pyramider. De landade i torsdags…
     Samtalet var kort. "Jag vill att du gör en sak för mig. Jag vill att du mejlar UD och talar om att här är stora demonstrationer. Det råder utegångsförbud mellan 16 och 8. Butiksägare står med påkar och försvarar sina butiker mot mobbar. Och det verkar inte som om informationen verkligen går fram till UD." Därefter bröts samtalet.

Jag har mejlat UD, vidarebefordrat infon och lämnat kontaktuppgifter till både min vän och till mig. Och fått ett autoreply. Jag har försökt ringa och mötts av upptagettoner – vilket jag i och för sig kan förstå. Jag har dessutom lämnat en kommentar på UD-bloggen. Det är det många som gjort, såväl oroliga som har en inbokad resa inom kort, och sådana som jag som lyckats få kontakt med vänner eller familj på plats. Och, minsann, här har jag fått ett svar, en bekräftelse på att infon gått fram och vidarebefordras till ansvariga.

UD-bloggen och det snabba svaret väcker ändå två frågor hos mig:
• Varför måste jag logga in med ett Facebook-konto (jo, du läste rätt, ett Facebook-konto!) för att kunna kommentera och i mitt fall lämna information? Borde inte alla ha rätten att kommentera en myndighetsblogg, oavsett konton hos diverse sociala medier?
• Varför tycker UD det är viktigare med snabba svar på bloggkommentarer än på e-post? Hänger det möjligtvis ihop med att bloggen och kommentarerna är omedelbart publika på ett annat sätt än e-posten, som i princip inte blir tillgänglig förrän den diarieförts? I så fall är det ett exempel på cyniskt hyckleri.

Jag har försökt nå mina vänner på plats i Hurghada, för att tala om att jag nått UD och lämnat vidare informationen, och för att tala om att just nu pågår ett möte på EU-nivå för att se över reserekommendationerna. Men nu går det inte att komma fram per telefon. Det är bara att fortsätta försöka.


Senaste information om situationen i Egypten och Hurghada via svenska medier: Ekot, Aftonbladet, Expressen, SvD, DN, GP och Sydsvenskan.


Till svenska medier som nu med ljus och lykta söker efter svenskar på plats har jag följande budskap: Med mindre att ni har folk på plats som kan förmedla en direktkontakt mellan mig och mina vänner är det ingen idé att be mig om vare sig namn eller telefonnummer. Mina vänner är inte till salu.

Båda är störst – är någon ens förvånad?

En miljon fler läsare än Expressen+KvP+GT skryter Aftonbladet idag och fortsätter: 

Du läser Sveriges överlägset största tidning. Aftonbladet har nära en miljon fler dagliga läsare än de närmsta konkurrenterna tillsammans. Och i den klassiska kvällstidningskampen – den om papperstidningsläsarna – är Aftonbladet ungefär dubbelt så stor som Expressen.

Expressen mest läst i Sverige skryter Expressen idag och fortsätter: 

Enligt Sifos decembermätning läste 24 516 fler läsare Expressen än Aftonbladet i december.  För första gången på tio år är Expressen större än konkurrenten. 

Visst är det underhållande att läsa landets kvällstidningar när de nya siffrorna presenteras. Vi är alltid störst. Eller mest läst. Eller ökar mest. Eller ökar mest på onsdagar. Eller är störst på webben. Eller störst i mobilen. 
     Alla eventuella spår av redaktionernas självkritik, blygsamhet eller för all del kunskap om statistiskt ansvarsfull redovisning är som bortblåsta.
     Vi andra får tacka för underhållningen, och uppfinningsrikedomen. Båda kunde minsann bli bäst, den här gången också. Och samtidigt ha rätt, båda två. Imponerande – även om det finns decenniers rutin på området att falla tillbaka på.

Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring

En av mina favoritbloggare, som jag läser enbart för mitt höga nöjes skull, är Jen McCreight som på sin blogg BlagHag skriver om ateism, feminism, skeptisism och evolution. Bland annat. Det var Jen som skapade Boobquake – tänk, om jag ändå var åtminstone hälften så begåvad och lika modig... BlagHag är en av de bästa vetenskapsbloggarna just nu. Läs henne!

I sitt senaste inlägg refererar hon till en amerikansk konservativ "wiki", Conservapedia, som skrivit om sambandet mellan ateism och fetma. Ju mer religiös du är, desto mer hälsosamma livsstilsval gör du (och tvärt om) menar Conservapedia och hänvisar till en Gallup. 

     Men är detta sant? För det första gör sig Conservapedia skyldigt till anekdotisk bevisföring; titta, här är fyra överviktiga ateister, alltså… För det andra: Jen McCreight gör det som varje självständigt tänkande person borde göra när hon stöter på statistik och samband som verkar lite underliga; hon går till källorna. En USA-karta (med källhänvisning) som visar hur stor andel av delstaternas vuxna befolkning som är överviktig ställs mot en karta (med källhänvisning) som visar graden av religiositet, alltså hur viktig befolkningen anser att religionen är för dem. Resultatet? Tvärt om mot vad Conservapedia hävdar är de mest överviktiga delstaterna också de mest religiösa. Med undantag för Utah, mormonernas delstat. Men – märk väl – Jen McCreight är en klok människa och drar ingen slutsats av detta mer än att Conservapedia har fel. För bara för att det finns en korrelation betyder det inte att det finns ett orsakssamband. 

Jag kan inte låta bli att citera vad Conservapedia skriver om sambandet mellan lesbiska ateister och fetma (under en egen liten rubrik, för tydlighetens skull). Var i följande resonemang finns det vetenskapliga (logiska) sambandet?

The Bible declares lesbianism to be a sin (Romans 1:27) and lesbians have significantly higher rates of obesity. Since the Bible declares gluttony and lesbianisms to be sins, no doubt there are obese people and/or lesbians who reject Christianity and decide to become atheists rather than repent and become Christians.

Får man säga vad man vill på Facebook?

De senaste dagarna har tre anställda vid Volvo Powertrain i Skövde (de var inhyrda av ett bemanningsföretag) förlorat sina jobb eftersom en av dem kallat sin arbetsplats ett "dårhus" på Facebook, och de andra två kommenterat inlägget i samma stil. Dessutom har en hockeydomare satts i utvisningsbåset resten av säsongen för att ha publicerat en Muhammed-karikatyr på Facebook.
     Ska man kunna säga vad man vill på Facebook, utan att riskera jobbet? I princip ja, säger jag.

Det betyder inte att jag tycker att man kan säga precis vad man vill på Facebook eller i andra sociala medier. Av flera anledningar. På Facebook måste gälla samma regler som för allt annat offentligt samtal. Det som är brottsligt i den svenska brottskatalogen (exempelvis förtal eller olaga hot) är så klart brottsligt även på Facebook. Men handlar det om brott är det åklagarens sak att yrka påföljd; man ska inte nödvändigtvis behöva riskera jobbet för det. För det offentliga samtalets skull tycker jag dessutom man kan försöka uppträda lite anständigt, och behandla varandra med respekt. Men ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Det finns givetvis några undantag, när det kan vara berättigat att ge den anställde sparken. Till exempel kan man inte som anställd inom vård eller omsorg lägga ut bilder på personer man vårdar, eller uppgifter om dem. Och alla har inte självklar rätt att statusuppdatera, blogga eller twittra på arbetstid, det begriper väl var och en. Men då handlar det om att man bryter mot kollektiv- eller anställningsavtal på annat vis.

Det finns ingen som helst anledning att sparka folk för att hon eller han längtar efter semester, eller är lite trött på sina arbetskamrater, eller bara uttrycker sig lite allmänt klumpigt. Det måste vara högt i tak också på en arbetsplats. Att avskeda en anställd och hänvisa till att han brutit mot en lojalitetsparagraf är lågt.
     Den arbetsgivare som tänker efter lite inser också snart att den debatt som följer på avskedande/avstängning riskerar att göra långt mer skada än de ursprungliga inläggen. Titta på omdömena om Volvo i anslutning till P4 Skaraborgs, Aftonbladets, DN:s eller SvD:s artiklar, eller debatten i GP till exempel. Eller vad andra bloggare skriver om avstängningen av hockeydomaren (i anslutning till Aftonbladets eller SvD:s artiklar). Det hjälper föga att få försöka förklara sig i P1…

Oavsett vad arbetsgivare eller andra tycker, så fortsätter användningen av sociala medier att öka. Varje företag borde därför ha en policy för sociala medier. Det finns långt värre hot mot ett företag än en anställd som råkar kalla sin arbetsgivare för "dårhus" på Facebook (vilket rapporten Konsumtionsmakt 2.0 ger flera exempel på).
     Och varje arbetsgivare borde sätta sig ner tillsammans med sina informations- eller kommunikationsansvariga, facket och de anställda och utarbeta en policy med rekommendationer för hur man tycker att de anställa – inklusive arbetsledning och ägare – ska uppträda i olika sociala medier. Det vinner alla parter på.


Relaterade inlägg: Får man tycka vad man vill på Facebook? (101017)