Ny avhandling om tidningsägande: Lokala tidningar allt mindre självständiga

Det är Jonas i kavaj och slips längst fram. Till höger om honom i bild, halvt dold bakom blombukett och laptop, syns opponenten Arne Krumsvik, Universitet i Oslo. Ryggarna hör till kollegor, släkt och folk som Jonas arbetat med under åren.

Det är något visst med disputationer ändå. Igår var det Jonas Ohlssons tur. Hans avhandling handlar om själva tidningsägarskapets betydelse för verksamheten. Under flera års tid har han dels grävt ner sig i 50 års bolagsstyrelseprotokoll och andra liknande dokument från Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning, dels intervjuat många av de som faktiskt satt i de här bolagsstyrelserna om hur de resonerade kring besluten och vad som egentligen hände.
     Fokus för analysen ligger på relationen mellan ägare, bolagsstyrelse och företagsledningar.
     Det är inte konstigt att Jonas ibland sett ut som att borde gå hem och lägga sig och sova i typ en vecka för att komma ikapp…

Jonas avhandling är mastig sett till sidantalet och på engelska, om än välskriven och lättläst (ja, allting är förstås relativt…). Den som är det minsta intresserad av den svenska dagspressens marknad och historia bör ändå lägga den i högen med angelägen sommarläsning. För det handlar inte bara om just Barometern, Borås Tidning och Sundsvalls Tidning – vilket är tre nog så intressanta tidningar i sig – utan är också en analys av stiftelseägandet och den pågående ägarkoncentrationen.
     Stiftelseägandet är en typiskt svensk form av tidningsägande, som inte minst våra norska grannar nu studerar med intresse. Att få fem decenniers ägande analyserat på det här viset är därför intressant inte bara ur ett svenskt perspektiv.
     Vad gäller ägarkoncentrationen – att den svenska dagstidningsmarknaden idag domineras av sex koncerner – visar Jonas tydligt hur självständigheten hos enskilda tidningsföretag allt mer underordnas en övergripande koncernnytta.
     Och den som tror att bolagsstyrelsen och dess medlemmar inte har någon betydelse för tidningsföretaget får definitivt en anledning att tänka om.


Läs mer: Pressmeddelande, abstract, ladda ner hela avhandlingen

Jag hoppas att dagspressen hittar sätt att hålla kommentarsdebatten levande och läsvärd

2008 anställdes jag vid Dagspresskollegiet (då placerat vid JMG) för att göra en studie på dagstidningarnas användarskapade innehåll. I rapporten Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete, som baseras på en enkät till ansvariga på samtliga dagstidningar, kartlägger jag dels hur utbudet såg ut då – det ser sannerligen inte likadant ut idag – men också vad redaktionsledningarna tyckte var de stora poängerna med att låta läsarna kommentera och skicka in material.
     Kundlojalitet och stärkta band mellan produkt och publik, läsardialog och transparens, samt inte minst möjligheten att erbjuda ett unikt material – så kan man sammanfatta de strategiska besluten bakom satsningarna då. Men vid sidan av dessa mer kommersiella skäl framhöll många att det användarskapade innehållet var viktigt "för den lokala debattens skull" (48 procent svarade mycket viktigt, 38 procent ganska viktigt).

Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite tråkigt att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson nu stänger kommentarfunktionen. Men samtidigt förstår jag varför – samtalstonen var många gånger långt ifrån trevlig, och då var ändå de värsta inläggen bortrensade av moderatorerna.
     Samtidigt ser jag exempel på tidningar som "lyckats" med sina kommentarsfält, där artiklar och krönikor i de mest skilda ämnen får många kommentarer, där kommentarerna håller en trevlig ton och där den debatt som förs faktiskt tillför något och är trevlig att ta del av.
     Östersunds-Posten är ett sådant exempel. Jag vet naturligtvis inte säkert, men jag misstänker att det beror på att Jämtlandstidningarna alltid haft väldigt bra insändarsidor (och just det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag arbetade på LT mellan 1988 och 1994, och sedan på ÖP fram till 1999). En solklar slutsats av internationell forskning om läsarmedverkan och kommentsfält är att ett lyckat kommentarsfält kräver engagemang. Det hjälper inte att bara ge läsarna möjligheten, redaktionen måste moderera och själva delta.

Jag hoppas innerligt att Expressen – och alla andra dagstidningar som brottas med samma problem i kommentarsfälten – hittar vägar att fortsätta vara en plattform för det offentliga samtalet. Det finns ingen bättre plattform för detta än dagstidningen. Och artikelkommentarer är – enligt min uppfattning och vid sidan av möjligheten att uppdatera innehållet eftersom – nättidningarnas bästa unika egenskap.


Fotnot: För fem år sedan, när jag genomförde min undersökning, kunde jag dela in de olika tillgängliga typerna av användarskapat innehåll i tre nivåer – från ett baspaket med möjlighet att ladda upp bilder, svara på enkäter och kommentera artiklar till pluspaketet med chattar, läsarbloggar samt möjligheten att få blogginlägg länkade till de artiklar de kommenterar. Den enda skillnaden idag är att alla har allt.


Relaterade inlägg: Ett modigt beslut om artikelkommentarer (110829)

Att citera eller inte citera – det är frågan Eller: Ett litet forskningsetiskt dilemma

På många sätt liknar forskningsetiken den journalistiska etiken. Det handlar mycket om sunt förnuft, som att varken forskare eller journalister i normalfallet vill peka ut en namngiven person som brottsmisstänkt. På avgörande punkter är de ändå så olika. Det gör att det är inte helt lätt för mig – som har de pressetiska spelreglerna mer eller mindre i ryggmärgen – att designa ett avhandlingsprojekt som handlar om journalister (och bland annat journalisters etik) där det är forskningsetiken som ska vägleda besluten. Som forskare kan jag helt enkelt inte göra som jag har brukat göra som journalist.

Jag har inte riktigt bestämt exakt vilka undersökningar jag ska göra, eller hur, men det är högst troligt att jag kommer att göra analyser av såväl personliga bloggar som twitterflöden, i kombination med fördjupande intervjuer. Jag vill bland annat undersöka hur journalister använder sociala medier för att visa att de är journalister och vilken sorts journalister de är (här ingår sådant som normer och etiska värderingar samt hur journalisten positionerar sig i förhållande till kollegor, arbetsgivare och publik). Ur journalistisk synvinkel skulle jag då, utan problem, kunna exemplifiera resultaten från min kvantitativa innehållsanalys med anonyma citat från bloggar eller twitter. Ur forskningsetisk synvinkel är det inte alls självklart att jag kan göra så.
     Å ena sidan är bloggar och twitterflöden i allra högsta grad offentliga – precis som det är offentligt vilka jag, min chef, nyhetschefen på SVT och alla andra för den delen följer på Twitter och vilka som följer oss och vad vi skriver och vilka vi för en dialog med. Det är den här offentliga informationen som till exempel Twittercensus använder för att visa kartor över alla svenska twittrare, och som ligger till grund för Twitterbarometern som rankar landets mest inflytelserika twittrare.
     Å andra sidan har jag som forskare ett ansvar att skydda – och definitivt inte kränka – enskilda individers integritet. Visst, de flesta bloggar och twittrar offentligt, men hur många som bloggar och twittrar tänker på att de kan bli föremål för ett avhandlingsarbete? I en kvantitativ innehållsanalys är integritetsskyddet inga större problem, eftersom allt förvandlas till anonyma variabelvärden i en datamängd. Det är värre med citaten. I dagens digitaliserade värld är det nämligen inga som helst problem att klistra in citaten i en sökmotor och leta reda på originalinläggen. Och helt plötsligt kan ett citat som jag tycker visar hur en journalist går över en yrkesetisk gräns kopplas till den enskilda journalisten och få konsekvenser som jag som forskare varken har tänkt på eller tänkt ta något ansvar för.
     Ur etisk synvinkel är det faktiskt betydligt enklare att använda sig av forskningsintervjuer och exemplifiera med citat ur sådana. Om bara forskaren ser till att skydda sitt material (alltså i första hand avidentifiera det och förvara det på ett säkert sätt) går de citaten inte att spåra. Man kan nästan jämföra med journalistikens källskydd.

Just nu är jag i full färd med att skriva mitt avhandlings-PM, där jag drar upp riktlinjerna för de närmaste årens arbete. De forskningsetiska frågorna utgör bara en lite del av det arbetet, men vad jag kommer fram till nu har betydelse för vad jag ska göra längre fram.

     I veckan hade jag förmånen att få delta i en Research ethics workshop vid Institutionen för socialt arbete. Workshopen leddes av Charles Ess, professor i religion och filosofi som ledde den kommitté som tagit fram de första etiska riktlinjerna för internetforskning. Några enkla svar hade han dock inte:

     "Our conceptions of privacy are changing, but still we want privacy so that negative information isn't used to harm us."

     Lösningen för mig kan, ironiskt nog, bli att göra som jag aldrig hade gjort som journalist – att fabricera citat. Alltså att tillverka "typcitat", sammansatta av flera verkliga citat men garanterat icke digitalt sökbara. 

Svenska Twitter är fortfarande en bubbla där journalister syns och hörs mer än andra

Igår presenterades Twittercensus 2012, en kartläggning av svenska twittrare. Även om andelen svenska användare i princip fördubblats på kort tid, visar rapporten att det ändå är väldigt få som kan räknas som aktiva twittrare. En tredjedel av de svenska twittrarna har skrivit max tio tweets – medan sju procent av användarna står för 75 procent av innehållet.
     Det är också intressant att se på skillnaderna mellan median- och medelvärden när det gäller antalet följare och följda:

• Medelkontot följer 63 andra konton, och har själv 62 följare.
• Mediankontot följer 23 andra konton, och har själv 10 följare. 

De här skillnaderna, mellan medel och median, ska tolkas som att ett litet antal högaktiva konton "drar upp" snittet, genom att ha så många gånger fler följare och följa många gånger fler än de flesta andra. Medel är ju ett genomsnittsvärde av samtliga konton, medan median anger det mittersta kontot om man lägger dem i en lång rad från det med lägst antal följare/följda till det med högst antal. Med andra ord: De sju procenten högaktiva användarna drar upp snittvärdet rejält.
     Även om många twittrare igår, när rapporten presenterades, drog slutsatsen att "journalistdominansen är bruten", så dominerar fortfarande journalister och mediemänniskor bland de svenska twittrarna, visar rapporten. Om man däremot ser till enbart andelen nya konton kommer andra grupper, som idrottsutövare och kändisar, starkt.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta att tala om svenska twitter som en bubbla.
     I DN talar Emanuel Karlsten om att Twitter är en damm för högröstade ankor, men att man ändå måste förstå att det är en damm med viktiga ankor.
     Själv konstaterar jag återigen att Journalister är inte som andra – men att de gärna vill tro att alla andra är som dem. Till exempel att alla twittrar hela tiden.
     Jag konstaterar också – till min egen förvåning – att jag själv numera tillhör bubblan. Här finns jag i den grafiska framställningen av twitterbubblan.

* * *

Oavsett vad man anser om resultaten och analyserna i Twittercensus 2012 kan det vara intressant att diskutera metoden ur ett vetenskapligt perspektiv.
     Axel Bruns och Jean Burgess, som är erkända auktoriteter på fältet (ur mitt perspektiv) konstaterar i en artikel om The Computational Turn att metoden att använda en så kallad crawler för att generera en stor analyserbar datamängd är oerhört effektiv, i det att man snabbt får information om storskaliga strukturer och nätverk. Nackdelen är givetvis att man som forskare varken får information om kvaliteten på strukturerna och nätverken, eller om innehållet.
     Som en aktuell översikt över svenska Twitter fungerar alltså Twittercensus 2012 utmärkt.

Lokala medier missar chansen att vara just lokala

Idag packade sambon och jag ryggsäcken med termosar och fika. Solsken var inga problem att hitta, solen har verkligen gjort sitt bästa för att få oss att glömma minnet av nattens supermåne. Värre var det att hitta lä. Till slut hamnade vi i en lövskogsbacke i naturreservatet vid Kuröds skalbankar. Det är för tidigt på säsongen för turisterna (Skalbanksmuseet öppnar 1 juni) och varken kor eller får är utsläppta på betet ännu, så vi hade det riktigt varm och lugnt och skönt i grönskan och fågelkvittret.
     (När jag var liten hette det att vi majade, när vi gick ut med fikakorg på våren och satte oss på en filt. Eftersom vi varken hade korg eller filt med oss idag – och framför allt saknade mariekexen – väljer jag att istället kalla utflykten för en söndagspromenad.)

* * *

Nu var tanken att jag skulle runda av natursöndagen med en betraktelse över ett allt mer populärt inslag på nättidningarnas sajter och ett vad jag tycker utmärkt nättidningsinnehåll – holkarna med webbkameror. Men jag har ångrat mig.

Åtminstone i Bohusläningen, TTELA, Hallands Nyheter,
Hallandsposten, Nya Lidköpings-Tidningen, NA samt Sala
Allehanda 120506.

Ifjol följde jag Bohusläningens holk, där ett blåmespar häckade. Det var alldeles fascinerande, framför allt från det att äggen kläcktes och fram till att ungarna lämnade holken. Jösses, vilket sjå blåmesarna hade!
     Möjligtvis tyckte jag att Bohusläningens redaktion kunde ha gjort mer med holken i sociala medier, jobbat upp den speciella Facebooksida man ordnat och varför inte startat ett speciellt twitterkonto. Trots detta noterade jag att många, precis som jag, tittade in i holken lite mer ofta än vad som nog var nyttigt för arbetsmoralen, och att holken blev en riktig snackis bland folk.
     Detta tänkte jag alltså passa på att skriva om idag. Om hur en lokal tidning med ett väldigt enkelt grepp kan skapa något som verkligen engagerar läsarna – för ett talgoxpar med fyra ägg, som finns i Bohusläningens holk i år, det är ganska engagerande om man säger så.

Men så tänkte jag först kolla vad andra tidningar har i sina holkar. Började med TTELA: Samma talgoxpar med fyra ägg. Hallands Nyheter: Samma. Hallandsposten: Samma. Nya Lidköpings-Tidningen: Samma. NA: Samma. Sala Allehanda: Samma.
     (Sundsvalls Tidning är faktiskt den enda jag hittar som har en egen holk. Den är å andra sidan obebodd…)
     Som läsare känner jag mig lurad. Inte bara för att "min" tidning förlett mig att tro att holken finns någonstans i närområdet, utan också för att jag så gärna hade velat se andra arter, och kunna jämföra häckningarna i olika delar av landet. Hur mycket senare är de i Västmanland? Växer en blåmes fortare än en talgoxe? Den chansen får varken jag eller exempelvis alla skollärare som kunde använt Tidningen i skolan (som nu heter Mediekompass) på ett nytt sätt.
     Men jag tycker framför allt det är tråkigt att en massa lokaltidningar runt om i landet missar chansen att vara riktigt lokala, missar att visa vikten av mångfald också i det lilla. Det är inget fel i att rationalisera och samordna där det går, men det är dumt att låta det gå ut över det som faktiskt är lokaltidningens största tillgång – det lokala innehållet.


Uppdaterat 120507: Här finns en uppdaterad lista med länkar till aktiva webbkameror med fåglar.

Apropå Pressfrihetens dag: Är det så här vi vill ha det?

Corren 120503. Klicka för större bild.

Då, när jag arbetade på en dagstidningsredaktion, fick jag med jämna mellanrum försöka förklara varför vi inte skrev mer om positiva saker i tidningen. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

     Nu, när jag arbetar på JMG, händer det att jag talar med journaliststudenter som i uppsatstider vill undersöka varför inte tidningarna skriver mer om positiva saker i tidningen. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

     Och alla olyckor, brott, och oordning på kommunen, och politiker som fifflar, och idrottare som dopar sig – måste vi verkligen veta allt? Borde inte medierna istället skriva om mer positiva saker i tidningen så att folk kan bli lite glada, och känna lite framtidstro och optimism. För ingen vill ju läsa om allt elände, eller hur?

Idag är det Pressfrihetens dag. Och idag ser Correns pappersetta ut så här. Det är baske mig det bästa svaret hittills på den slentrianmässiga uppmaningen till medierna att skriva mer om positiva saker i tidningen. För är det verkligen så här vi vill att det ska se ut?

     Runt om i världen dör människor för rätten att ta del av den sorts nyheter som vi kan ta del av i våra nyhetsmedier, varje dag. Glöm aldrig någonsin det.

Idag har vi firat på jobbet – JMG bäst i landet på att utbilda journalister

Idag har vi firat lite extra på jobbet. På förmiddagen presenterades – äntligen – resultatet av Högskoleverkets utvärdering av våra utbildningar:

• JMG:s kandidatutbildning i journalistik får, som enda journalistutbildning i landet, högsta betyg.
• JMG:s utbildningar i medie- och kommunikationsvetenskap får också väl godkänt.

Enda smolket i bägaren är att vår magisterutbildning i journalistik får kritik för bristande kvalitet vad gäller ett av fem mål som mäts (de andra fyra är väl godkända). Det handlar om att HSV anser att forskningsanknytningen inte är tillräcklig på magisternivån. Och den kritiken tar vi naturligtvis till oss när vi nu ser över magisterutbildningen.

Men kan, många gånger med rätta, kritisera HSV för att inte utvärdera rätt saker. Förra veckan riktade till exempel den europeiska kvalitetssäkringsorganisationen ENQA skarp kritik mot hur de svenska högre utbildningarna utvärderas (läs mer här).
     Men det är klart att när JMG får så gott betyg så firar vi!



Läs mer: Högskoleverkets jämförelse av utbildningars kvalitet, prefekt Ulla Sätereie intervjuas i Göteborgs-Posten.

Apropå Världsbokdagen säger jag det igen: Nya medier ger nya vanor

Jag fastnade aldrig för kassettboken. Eller jo, jag köpte några, men det var lite för krångligt att släpa runt på walkmannen. Cd-boken hoppade jag över helt och hållet. Kanske mest för att jag aldrig köpte mig en egen portabel cd-spelare. Däremot är jag inte helt avogt inställd till ljudböcker – med rätt uppläsare kan en ljudbok vara en verklig upplevelse (tänker till exempel på när Torgny Lindgren läser Pölsan, den har också gått att lyssna till som radioföljetong i P1).
     Nej, när jag tänker litteratur tänker jag fysiska böcker. Som jag kan bläddra i. Som jag kan försöka tränga in med de andra på lite för överbelastade hyllor. Som jag kan peka på och säga att "där, i mitten på en högersida, står det om…". Alltså riktiga böcker.

Det borde egentligen inte kommit som en överraskning för mig att böcker inte alls bara måste läsas på papper. Jag är ju ändå medievetare, och om somligt tror jag mig veta bättre. Till exempel om medievanor.
     Men ändå… När jag väl bestämt mig för att ladda ner en e-bok i läsplattan – bara på prov, märk väl – blev jag överraskad på riktigt: Jag kan ju bläddra! Och upplevelsen är som att läsa på papper! Och jag kan hantera läsplattan precis som vore den en bok! Samtidigt som jag halvligger i soffhörnet!
     Och precis som min rumsgranne Bengt Johansson konstaterar jag att jag har fått nya vardagsvanor. På tåget på morgnarna lyssnar jag fortfarande på poddradio (medieprogram, vetenskap och kultur i en allsköns blandning), men på tåget hem blir det numera skönlitteratur de gånger jag inte har arbetsläsning. Tänk vad lite ny teknik kan ställa till med. Och tack, Stadsbiblioteket i Uddevalla, där jag lånar mina böcker när som helst på dygnet!

Idag är det Världsbokdagen. Nordicom meddelar att mer än var tredje svensk läser böcker (eller lyssnar) dagligen; de allra flesta väljer fortfarande pappersversionen (alla siffror i överskådlig form hittar du här).


Relaterade inlägg: Nya medier ger nya vanor (110604)

Nu måste mediehusen lära sig om användarskapad distribution

För snart fyra år sedan skrev jag, på uppdrag av Dagspresskollegiet, en rapport om dagstidningarnas användarskapade innehåll. (Rapporten Läsarmedverkan: Lönande logiskt lockbete kan du ladda ner här om du är intresserad.)
     Användarskapat innehåll, det är enkelt uttryck allt sådant innehåll som läsarna står för: Artikelkommentarer, enkätsvar, mest läst-listor, nyhetsbilder, vårbilder, mikrolokala nyhetsartiklar, bloggar, crowdsoursat material… numera finns en uppsjö av varianter, och i princip samtliga nättidningar använder sig av användarskapat innehåll så mycket de kan. Eftersom det helt enkelt lönar sig.

Nu är det dags att lära sig ett nytt ord: Användarskapad distribution. Och att lära sig hur man som nättidning kan underlätta den användarskapade distributionen, och dra nytta av den. Eftersom det helt enkelt kommer att löna sig (om det inte redan gör det).
     Numera använder stora delar av mediepubliken sociala medier, i olika grad och utsträckning. Och en stor del av innehållet i de sociala medierna består i länkar till de traditionella mediehusen, eller kommentarer till de traditionella mediehusens innehåll.
     Medievärlden kunde härom veckan visa statistik över hur mycket av nättidningarnas trafik som kommer från sociala medier. För Folkbladet är siffran förvånande 47 procent, för SvD i jämförelse mer modesta 23 procent. Det är ju helt otroliga siffror!
     Men om nättidningarna ska kunna dra nytta av den användarskapade distributionen gäller det att underlätta möjligheterna att dela material. Det vinner alla på. En konsekvens av detta är också att vi kommer att få se att nyhetsmedierna blir ännu mer närvarande i våra sociala medier-flöden, på olika sätt.

Själv funderar jag just nu på hur redaktionernas strategier för användarskapad distribution påverkar det jag är intresserad av i mitt avhandlingsarbete, nämligen olika aspekter av journalisters användning av sociala medier. Blir det en ny punkt på morgonmötet i fortsättningen, att kolla vilka artiklar varje reporter delat på twitter det senaste dygnet? Kommer redaktionsledningar att gå så långt som till att mer eller mindre uttalat kräva att journalisterna underlättar den användarskapade distributionen, också via sina privata sociala medier-konton? Många frågor är det…
     Jag har hur som helst hittat en blogg som diskuterar många av de här frågorna: Avskalad och finns med i min bloggroll här intill (där du hittar en blandning av i huvudsak mediebloggar, medieforskare och medietyckare, blandat med annat jag tycker är läsvärt). Avskalad drivs av Markus Pettersson som arbetar med kundlojalitet och sociala medier på Göteborgs-Posten. Han erbjuder många tänkvärda perspektiv och för mig mycket användbar kunskap – speciellt i de stunder när jag glömmer bort de strategiska ledningsperspektiven.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker Unicef en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
     Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med i Unicef i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder! För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.


Fotnot 1: Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial här.

Fotnot 2: Flitiga läsare av denna blogg kommer säkert ihåg att jag inte är överdrivet förtjust i reklamkampanjer som – precis som den här – sprids via sociala medier (se exempel här). För 95 doser stelkrampsvaccin gör jag dock mer än gärna ett undantag.