My presentation on the j-tweeters

This morning, I presented my research on the Swedish j-tweeters on one of the very first sessions of ICA 2014 in Seattle, WA. If you’re interested, you can download my presentation via this link:

J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism (pdf)

De twittrande journalisterna visar journalistikens framtid

Kommentar: Avser privat och/eller professionell användning. Kolumnen ”Använda Twitter (totalt)” avser det sammanlagda maximumvärdet av ”Twittrar själv” och ”Läser tweets”.

Ta en titt på tabellen ovan. Siffrorna kommer från den svenska Journalistundersökningen, som genomfördes hösten 2011/vintern 2012. Siffrorna är med andra ord ett par år gamla och nivåerna har säkerligen stigit, men de stora skillnaderna i användning är ändå anmärkningsvärda.
     Bara var fjärde journalist använder Twitter dagligen. Nästan hälften använder inte Twitter alls.
     En slutsats jag drar av siffrorna ovan är att den svenska mediebubblan på Twitter utgörs av en mycket begränsad del av den svenska journalistkåren. Å andra sidan – många av de journalister som faktiskt är på Twitter syns och hörs ordentligt …
     En annan slutsats är att journalister trots allt är mer aktiva än befolkningen i sin helhet, även om den passiva användningen (att läsa och följa flöden) är mycket högre än den mer aktiva (att twittra själv).

Är det då ett bekymmer att det är så stora skillnader i hur journalister använder Twitter? För att kunna besvara den frågan måste vi först titta på vilka journalister som är mest aktiva, och vilka som tycks avstå.

Signifikanstest: * p < 0,05, ** p < 0,01, *** p < 0,001, Kendall's tau-c.

Vi ser inga könsskillnader. Däremot är det stora skillnader relaterade till ålder – ju yngre desto mer aktiva twittrare.
     Det är stora skillnader relaterade till var i landet journalisterna bor och arbetar. Mest aktiva är journalisterna i Stockholm.
     Det är också stora skillnader relaterade till var man arbetar, och vilka arbetsuppgifter man har. Mest aktiva är de journalister som jobbar på kvällstidningarna, men de är samtidigt jämförelsevis unga. Mer intressant kanske – men alls inte förvånande – att Sveriges Radio har så många aktiva twittrare. Vd:n Cilla Benkö citeras i företagets sociala medier-handbok (pdf här) så här: ”… målet är att våra journalister ska vara på Twitter och använda det som en del i sitt journalistiska arbete” (sid 8), och företaget utbildar och vidareutbildar sina medarbetare i hur de kan använda sociala medier.
     Stora skillnader ser vi också relaterat till vilken typ av arbete journalisten har. Web/online-journalister är mest aktiva (det finns gott om sådana i kvällspressen), medan printjournalisterna är de minst aktiva, framför allt de som arbetar på lokala eller regionala tidningar: Drygt hälften fanns inte på Twitter när undersökningen genomfördes, 2011/2012.
     Just den här siffran tror jag dock har ändrats de senaste åren. På många arbetsplatser har äldre printjournalister fått erbjudanden om att sluta sina anställningar, och istället har yngre journalister med multimediakompetens (och Twittervana) anställts.
     Ett påpekande: Enligt min bestämda uppfattning måste inte svenska journalister alls ha ett personligt Twitterkonto och vara aktiva på Twitter. Journalister, precis som forskare eller folk i allmänhet, är olika, och Twitter passar en del bra och andra sämre. Däremot bör varje journalist kunna arbeta med Twitter som ett professionellt arbetsverktyg och till exempel kunna researcha också på Twitter, och varje journalist bör också kunna ansvara för redaktionella Twitterkonton.

Vilka skillnader finns då mellan de journalister som twittrar mycket och de som inte gör det? Ja, när det gäller traditionella professionella ideal och värderingar så är skillnaderna faktiskt obetydliga.
     Däremot så är de aktiva twittrarna betydligt mer publikorienterade på så sätt att de värdesätter interaktion, dialog och liknande högre än de mindre aktiva kollegorna.
     Dessutom är de aktiva twittrarna betydligt mer intresserade av nätverkande och att bygga sitt personliga varumärke. Men med tanke på att de mest aktiva twittrarna är de unga är detta troligen ett resultat av att arbetsmarknaden för journalister är osäker och det gäller helt enkelt att synas på alla sätt man kan, också i sociala medier.
     Och kanske kan man också dra slutsatsen att när nu Twitter och andra sociala medier blivit en mer eller mindre självklar del i journalistiken, så kommer också journalistiken att förändras på just de här punkterna – till något mer publikorienterat (vi ser redan tecken på detta) och med en mer individualistisk journalistkår överlag, som bygger personliga nätverk och varumärken. På motsvarande sätt kommer vi att se ännu fler som följer enskilda journalister istället för traditionella nyhetsmedier och -redaktioner.

Mer om hur svenska journalister använder Twitter, och om den normaliseringsprocess som pågår, går att läsa i min vetenskapliga artikel som nyligen publicerades i tidskriften Digital Journalism: J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism. 
     Jag kommer också att presentera den här forskningen vid en av de stora internationella konferenserna för medie- och kommunikationsforskare, ICA 2014.


Fotnot: Läs mer om resultaten från Journalistundersökningen i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf). Där finns också en grundlig metodredovisning.

Relaterade inlägg: Om de twittrande journalisterna i Digital Journalism [140423], Journalister gör ”mer av allt” i sociala medier [120625], Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet [120626], Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen [120627]

Den mobila doktoranden (7): Mirakelsladd m.m.

Med en sådan här VGA-adapter kan jag koppla plattan till en
projektor, till exempel när jag ska presentera på konferenser.

Äntligen har jag köpt mig en egen VGA-adapter! Den ser verkligen inte mycket ut för världen, men den gör underverk!
     Enklaste sättet att förklara vad en VGA-adapter gör är att säga att den kopplar plattan till exempelvis en projektor, så att man kan visa det som sker eller syns på plattans skärm genom projektorn. Alltså precis som när man kopplar en bärbar dator till en projektor. I min strävan att verkligen minimera den tekniska utrustning jag tvingas släpa runt på så känns det här som en självklar lösning.
     Förutom att adaptern är praktisk när jag vill låta många se det jag ser eller gör på plattan, så finns specialfunktioner kopplade till Keynote, det presentationsprogram som jag installerat på plattan. Antingen kan jag köra en ”ren” presentation från plattan, med alla animationer etc som jag lagt till, eller så kan jag lägga till föreläsningsanteckningar på varje bild och då syns dessa på plattans skärm medan själva bilden visas genom projektorn. Dessutom finns funktioner så att jag till exempel kan rita direkt på föreläsningsbilderna när jag presenterar.
     Presentationerna gör jag antingen i Keynote eller i Officepaketets PowerPoint. Har jag gjort presentationen på en annan enhet importerar jag den till plattan via Gubox (och har jag gjort den på plattan i Keynote kan jag exportera den samma väg – även som .ppt eller .pdf).

Funderar du på att skaffa en egen adapter så se bara till att du får rätt kontakt som passar till just din platta eller mobil. Det verkar också löna sig att göra en prisjämförelse innan köp.

* * *

Jag har bytt eller lagt till några appar, förresten. Jag tycker Photoshop Express (gratis) är bra för bildbehandling på plattan, och i mobilen använder jag nu Camera+ (betalapp). Interviewy (gratis) är bra för att spela in, tagga och transkribera i alla fall kortare intervjuer. Codecademy (gratis) är en app för den som vill eller behöver lära sig koda eller vill fördriva tiden på pendeln med något lite mer produktivt. 

     Till sist: Nu börjar många konferensarrangörer förstå vitsen med konferensappar – nästa vecka när jag åker till Seattle och ICA 2014 hoppar jag konferenskatalogen och håller koll på allt jag vill lyssna på i appen.

Om de twittrande journalisterna i Digital Journalism

Artikel nummer två i mitt avhandlingsarbete, J-Tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism, har nu publicerats online i tidskriften Digital Journalism.

Precis som min första artikel, The social journalist, bygger den här artikeln på data från Journalistundersökningarna. Den här gången är det de twittrande journalisterna (alltså de som utgör en stor del av mediebubblan på Twitter) som står i fokus – skiljer sig de från andra journalister och i så fall hur? Så här lyder abstract:

”This paper studies the process of normalizing in journalism by examining journalists’ use of Twitter. Who are the active j-tweeters, and how do they use Twitter? And how do j-tweeters deviate from other journalists concerning professional practices and norms? The study draws from a representative large-N mail survey of Swedish journalists. The findings indicate that there are substantive differences in norms and values between the most active j-tweeters and their colleagues concerning the ”Twitter-specific” features of interaction and networking and their views on personal branding. On the other hand, as the most active j-tweeters do not deviate on core professional values, it appears that Twitter is being normalized in journalism. However, due to the ongoing generational shift in the newsrooms, the views held by the active j-tweeters could lead to a new professional view on journalism in which audience orientation and professional positioning gain importance.”

Vill du läsa hela artikeln? Kolla i så fall om ditt bibliotek eller din arbetsgivare har en prenumeration. Om du inte har tillgång till fulltext men ändå är intresserad av att läsa hela artikeln kan du mejla mig och be (snällt) att få ett av mina så kallade authors eprints. Antalet är begränsat, och jag tänker mig att i första hand bransch (medieföretag, journalister, sociala medier-strateger) kan komma ifråga för dessa.


Relaterat inlägg: The social journalist i Digital Journalism [130313]

Forskarskola för åttondeklassare

Det går att göra riktig vetenskap när man går i åttan. Det visade Emma som pryade hos mig i veckan. Jag skrev en kort Forskarskola för åttondeklassare inför Emmas vecka på JMG. Den består av (länkar till pdf:er):

• Att göra vetenskap – en kort beskrivning av hur man gör en innehållsanalys.
• Forskningsfråga – en kort beskrivning av syfte och frågeställningar för just den undersökning Emma gjorde.
• Kodbok – som beskriver de variabler och variabelvärden som kodas.
• Kodblankett – den blankett man fyller i när man kodar.

Byter man ut forskarskolans forskningsfråga går det att använda den här forskarskolan för att göra egna innehållsanalyser av medieinnehåll. Till exempel kanske man vill veta hur ens egen lokalradiostation använder sociala medier, eller så kanske man vill analysera hur bra lokaltidningen där man bor är på jämställdhet (genom att räkna hur många män och hur många kvinnor som får prata eller syns på bilderna). Har man inget avancerat statistikprogram kan man använda Excel, eller faktiskt räkna för hand – vi räknade frekvenser och gjorde korstabeller, och det går bra att göra för hand så länge det inte är för många analysenheter.

Det svåra kommer när man ska presentera resultaten och analysera materialet. Emma förvånade mig – på riktigt – med sin noggranna resultatredovisning och skarpa analys. Emma hade ingen egentlig bakgrundskunskap om hur riktig vetenskap går till, utan vi pratade en del om det under veckan. Och istället för medieteoretiska utgångspunkter använde hon Sveriges Radios handbok för journalister för hur de ska använda sociala medier på redaktionerna.
     Resultatet blev minst sagt imponerande! Läs hennes analys här.

Gästinlägg: P4 Väst missar dialogen på sociala medier

Den här veckan har jag haft en pryo på jobbet. Emma Vidarsson går i åttan på Henåns skola och har pryat som forskare. Emma har gjort en klassisk innehållsanalys av hur P4 Väst använder sina sociala medier-konton. Resultatet syns i den rapport som Emma har skrivit och som publiceras här.

* * *

Ledningen för Sveriges Radio tycker det är viktigt att hela bolaget syns i och använder sociala medier, och har arbetat fram en handbok för journalister. Ledningen vill att både kanaler och program använder sociala medier för främst tre olika saker: dialog, research och spridning. Syftet med denna studie är att undersöka hur en av de lokala stationerna, P4 Väst, använder Facebook, Instagram och Twitter.

     För att komma fram till våra siffror har vi räknat på hur många inlägg redaktionen gör under en månad (en vecka på Twitter). Med dialog menar vi inlägg där redaktionen ställer en fråga till publiken, eller en uppmaning, eller mer pratar med publiken. Spridning är när de delar en länk till ett inslag eller program, för att locka läsaren att läsa mer på webben. Researchen har vi inte kunnat mäta, eftersom den inte syns på utsidan. Den kan redaktionen göra genom att läsa på till exempel olika politikers sidor. Vi har även räknat med antalet gilla-markeringar, delningar och kommentarer.
     (Innehållsanalysen har gått till så att Emma har kodat efter ett kodschema som vi gjort tillsammans, och sedan har vi hjälpts åt att räkna fram statistiken. Emma har i en första fas av undersökningen kodat allt material som redaktionen postat på respektive konto under den sista veckan i mars månad. Men eftersom det var så få postningar på Facebook den här veckan, och ingen alls på Instagram, kodade hon Facebook och Instagram en hel månad. Därmed fick vi också ett bättre underlag för att se på andelen länkar och publikens reaktioner. / Ulrika)

Kommentar: Tabellen visar hur P4 Väst använt sina egna sociala medier-
konton på Facebook, Twitter och Instagram under sista veckan i mars 2014.
Siffrorna avser egna inlägg, inte kommentarer eller svar på inlägg.

Under 20–25 mars gjorde P4 Väst 15 inlägg på sin Facebook-sida (se tabell 1) där de har en gilla-sida som gillas av 3 780 personer. 47 procent av inläggen var dialog och 53 procent var spridning. På Twitter där de har 1 352 följare gjorde de 108 inlägg och 100 procent var spridning. De för ingen dialog med sin publik på Twitter, utan inläggen är automatiskt delade direkt från hemsidan och inget de skriver själva. Instagram, där de har 70 följare, har de inte använt under den vecka vi undersökt. Vi har bara räknat deras egna inlägg och inte publikens svar.

Kommentar: Tabellen visar vad P4 Västs egna aktiviteter i sociala medier innehåller.
Facebook 1–31 mars, N=71, Twitter 25–31 mars, N=133, och Instagram 1–31 mars, N=3.

För att kunna studera innehållet i poster på Facebook och Instagram mer noga har vi räknat dessa två en hel månad (se tabell 2). Om man ser på deras inlägg denna månad så är det ganska jämnt fördelat mellan spridning och dialog på Facebook. 51 procent är dialog och 49 procent är spridning. Dock har de inte så mycket bilder. 20 procent av deras inlägg på Facebook innehåller bild, och 7 procent är med bilder från redaktionen eller nyhetsarbetet, de andra 13 procenten är från inslaget eller nyheten.
     På Twitter är det 100 procent spridning, varav 91 procent innehåller en länk. De har inte lagt upp några bilder.
     67 procent av innehållet på Instagram är dialog, och 33 procent är spridning. Av dessa inlägg innehåller 33 procent en länk och 100 procent innehåller bilder (såklart!) från redaktionen.

Kommentar: Tabellen visar antalet interaktioner på P4 Västs Facebook 1–31 mars, N=71, Twitter 25–31 mars, N=133, och Instagram 1–31 mars, N=3.

Lyssnarna är mest aktiva på Facebook (se tabell 3), och totalt finns det 286 kommentarer, 581 ”gilla”-markeringar och 33 delningar på P4 Västs Facebook-sida. Det är i snitt 4 kommentarer, 8,2 ”gilla” och 0,5 delningar per inlägg som redaktionen har gjort själva. Redaktionen har endast svarat 16 gånger, vilket är bara 0,06 gånger per kommentar från publiken.
     På Twitter är publiken inte lika aktiv, där har P4 Väst bara fått 18 kommentarer, 12 ”gilla”-markeringar och 55 delningar. Under den vecka vi mätt är det ungefär 0,14 kommentarer, 0,09 ”gilla” och 0,41 delningar per inlägg som redaktionen har gjort själva. Där har redaktionen svarat 13 gånger, 0,72 gånger per kommentar.
     På Instagram har de fått 15 ”gilla”, vilket är 5 per inlägg.

Kommentar: Figuren visar hur P4 Västs egna uppdateringar på Facebook (1–31 mars, N=71) och
Twitter (25–31 mars, N=133) fördelas över veckans dagar.

Man ser även ett tydligt mönster i när redaktionen uppdaterar på Facebook. Det börjar bra på måndagar då de är mest aktiva, men sedan går det ner på tisdagar och onsdagar, och på torsdagar uppdaterar de lite mer igen. Så sjunker det lite på fredagar, för att sedan bli väldigt lite under helgen.
     På Twitter är flödet ganska jämnt, eftersom det består av automatiska uppdateringar när en ny artikel eller inslag kommer upp på hemsidan. Men det minskas ändå under helgen då det inte är lika många som arbetar.

Av denna undersökning kan vi se att P4 Väst följer Sveriges Radios riktlinjer på Facebook, med en jämn uppdatering och varierat mellan spridning och dialog, men att de använder Twitter bara som spridningskälla med rubriker som länkar till webbsidan. De skulle kunna vara mer aktiva på alla sidor.
     Man kan se att följarna på Instagram och Facebook tycker om när P4 Väst postar bilder, så där tror jag att det hade varit ganska enkelt att få med publiken på ett nytt sätt.
     Det är smart av P4 Väst att vara så aktiva på Facebook eftersom det är där de har flest följare, och Facebook är väldigt lätt åtkomligt och många använder det dagligen. Samtidigt hade det kanske varit bra om de når en ny publik, vilket de kanske skulle kunna göra via både Instagram och Twitter.
     Vi kan också se att de inte svarar på kommentarer så mycket som de kanske borde göra. Är man lyssnare och har kommenterat vill man nog gärna ha ett svar. Även om redaktionen inte behöver svara på allt, tycker jag att man kan göra det åtminstone en gång per inlägg. Jag tror det hade varit bra om de gjorde det mer, eftersom lyssnaren då känner sig närmare journalisterna. Journalisterna öppnar flera gånger för en diskussion, men är inte med i den själva. Om de använder det på rätt sätt, är det en enkel väg att höra folkets åsikter om program. Sociala medier är ett lätt sätt att kommunicera med publiken, om man använder det rätt.

Är det i sociala medier som det händer?

Många – såväl redaktionella strateger och utvecklare som samhällsdebattörer – framhåller sociala medier som den arena där journalister och publiken äntligen ska mötas på lika villkor och som en plattform för dialog.
     Det förutsätter i så fall dels att både journalister och deras publik är aktiva i sociala medier, och att både journalister och publik tycker att interaktionen och dialogen är viktig och värd att satsa på? Men är det så?
     Tillsammans med Annika Bergström, SOM-institutet, presenterade jag i höstas forskning kring just detta. Analysen bygger på material från både Journalistundersökningen och SOM-undersökningarna, och visar att sociala medier kanske inte är en självklar plattform för interaktion och dialog – eftersom stora delar av publiken inte är aktiva i sociala medier, och eftersom inte alla journalister är lika intresserade av interaktion och dialog.
     Läs här: Where the (inter)action is: Journalists’ and the audiences’ use of social media (pdf).


Relaterat inlägg: Spännande journalistikforskning i Cardiff (130915)

Twitters alla nivåer och de vertikala förflyttningarna

Idag diskuterar Twitter användningen av Twitter. Idag presenterar nämligen Intellecta sin Twittercensus 2014, alltså en kartläggning av svenska Twitter: Hur många konton, hur många av dessa är aktiva, hur ser ökningen ut, hur grupperar sig Twitteranvändarna i så kallade kluster? Mest publikfriande är den karta som också presenteras, där alla Twitteranvändare kan söka på sitt eget användarnamn och hitta sig själv och sin plats i vad som tidigare år sett ut som en gigantisk regnbågsfärgad brännmanet.
     Jag ser verkligen fram mot att få grotta ner mig i Twittercensus senare idag. Fram tills dess tänkte jag förbereda mig (och er) genom att fundera lite kring vad Twitter egentligen är, och hur vi kan se på Twitter. För det finns lika många olika Twitter som det finns användare. Så jag tänker diskutera Twitter utifrån horisontella nivåer och vertikala skikt. Utan en enda graf. Häng med nu!

* * *

I början bestod Twitter mest bara av det som vi idag kan beskriva som en mellannivå, kommunikation i form av korta meddelanden från en användare till en avgränsad och definierad skara följare. Som det här exemplet (hämtat från mitt eget flöde idag):




Det är i praktiken bara mina egna följare som ser den här statusen. Jag har hur som helst inte tänkt mig någon annan publik än just mina egna följare. Och det är så den här ursprungliga mellannivån fungerar: Mer eller mindre intressanta meddelanden från en avsändare till en i de flesta fallen tämligen begränsad publik.
     Att det i praktiken bara är mina egna följare som ser statusen betyder inte att jag har kontroll över vilka som ser statusen. Till skillnad från många andra sociala nätverk kan folk följa mig utan att jag behöver godkänna det (eftersom jag inte har ett låst konto), och jag behöver inte följa tillbaka. Man behöver dock inte följa en person för att se vad den personen skriver, eftersom allt i praktiken är offentligt.
     De som har fördomar om Twitter att det bara består av en massa meningslöst trams och vare sig interaktion eller dialog grundar sin uppfattning i huvudsak på kunskap om den här nivån. Och så här var också stora delar av Twitter för inte alls så länge sedan, och så här är det fortfarande på Twitter. Men Twitter har utvecklats.

Till att börja med har Twitter fått en makronivå. Genom att lägga till en så kallad hashtag med hjälp av tecknet # följt av ett ämnesord visar man att meddelandet inte bara är tänkt för de egna följarna, utan att det ingår i en större diskussion kring en händelse eller ett event.
     I all sin enkelhet är hashtaggen en oerhört smart uppfinning. Idag presenteras ju Twittercensus 2014, och genom att lägga till hashtaggen #twittercensus bidrar jag med mitt inlägg till en större diskussion kring Twitteranvändningen i Sverige.
     Hashtaggar gör det alltså lätt att följa diskussioner man är intresserad av, eller att samla till exempel allt som twittras under en konferens så att det blir lätt att följa och diskutera presentationer och annat med varandra. Från början var hashtaggen en användaruppfinning, men den är numera accepterad som en del av plattformen.
     Och visst, det diskuteras meningslöst trams också på den hashtaggade makronivån. Men också oerhört massa spännande om man bara bryr sig om att leta reda på sådant man är intresserad av. Och i praktiken kan vem som helst lägga sig i de diskussionerna och bidra med innehåll genom att använda en hashtag.

En tredje nivå är mikronivån, som också den i praktiken är uppfunnen av användarna själva. Genom att lägga till tecknet @ följt av ett användarnamn signalerar man att det här meddelandet i första hand är tänkt till en eller flera enskilda individer.
     Bruket av mentions gör det möjligt att föra samtal på Twitter. Med personer man känner och kanske behöver komma överens om en fika med, eller personer man kanske aldrig mött men som man kan diskutera gemensamma intressen med (som i exemplet ovan).
     Somliga individer använder mentions för att försöka lära känna andra. Andra använder mentions ungefär som hashtags, framför allt när det handlar om kändisar. Det finns också individer som använder mentions för att sprida hat och hot.
     Om ett meddelande inleds med ett mention är det i praktiken bara den som nämns och de gemensamma följarna som ser meddelandet i sitt eget flöde. Det betyder dock inte att meddelandet inte går att se för vem som helst. Den som tittar på avsändarens alla tweets ser det, och det kan dyka upp i sökningar.

Tre horisontella nivåer – eller kanske fyra. För jag vill nog påstå att Twitter också är all användardata som hela tiden genereras, och som samlas in och används på olika sätt.
     De olika nivåerna är inte avgränsade, utan går in i varandra. De allra flesta Twitteranvändarna rör sig på alla nivåer samtidigt, som jag i exemplen ovan. Det är också enkelt att förflytta ett meddelande från en nivå till en annan, till exempel genom att lägga till en hashtag i ett mention eller tvärtom.

Precis som ett meddelande kan förflyttas horisontellt kan de förflyttas vertikalt, från en tänkt grupp mottagare till en annan. En diskussion som börjar med hashtaggen #jmgbg (allt som rör JMG vid Göteborgs universitet) kan få en ny och större publik om någon lägger till hashtaggen #journalistik.
     På motsvarande sätt kan man göra på mikronivån. Genom att inte sätta mentionet först i meddelandet kan man se till att i alla fall hela det egna flödet kan se vad som skrivs (enklast görs detta genom att inleda med en punkt .@).
     Det allra enklaste sättet att förflytta ett meddelande vertikalt är att retweeta det, alltså att flytta det från att vara synligt i första hand för en enskild användares följare till att bli synligt för en ny avsändares följare. Många retweets innebär alltså ökad synlighet. Lägg till ett mention eller en hashtag så blir förflyttningen snett uppåt eller nedåt.

Ett vanligt fel är att diskutera Twitter utifrån tron att Twitter är precis som det egna Twitter, och att alla andra använder Twitter precis på samma sätt som man själv. Men det går inte att generalisera på det viset. Twitter är många olika saker, och användarna rör sig på många olika nivåer samtidigt.
     Den teoretiska modellen ovan är hämtad från Twitter and Society, redigerad av Katrin Weller, Axel Bruns, Jean Burgess, Marja Mahrt och Cornelius Puschmann. Boken är utgiven 2013 av Peter Lang. Kapitlet Structural Layers of Communication on Twitter är författat av Axel Bruns och Hallvard Moe. Boken har eget Twitterkonto och en egen hashtag, #twitsocbook.

Gamla nyheter blir som nya när ÖP tänker nytt för Twitter

Igår lördag hade @oldnewsopse premiär på Twitter.

Gårdagens världspremiär står Östersunds-Posten för! Ja, jag är i alla fall nästan säker på att det är världspremiär. Det bör hur som helst vara Sverigepremiär, och det är inte illa det heller.
     Igår lördag lanserades nämligen Twitterkontot @oldnewsop, där redaktionen blåser liv i en gammal klassiker och återpublicerar gamla nyheter. I papperstidningsformen hette det saker som ”ÖP idag för 50 år sedan”, och bestod av en kort notis om någon av den dagens nyheter eller annonser från förr. I Twitterversion består den av en rubrik och en enkel bild från valfri gammal tidning. Som i exemplet jag återpublicerar här.

Jag blev hur som helst riktigt glad när jag såg kontot, och det säger jag inte bara för att glädja mina forna kollegor. Det är hur som helst inte så många av mina forna kollegor kvar på redaktionen.

• Till att börja med skapar faktiskt Östersunds-Posten något helt nytt. Det finns visserligen en rad historiska konton på Twitter, men ingen svensk lokaltidning publicerar så vitt jag vet gamla nyheter på det här viset. Rätta mig gärna om jag har fel. 
• Redaktionen utnyttjar en av de mest värdefulla resurser en lokaltidning har – arkivet. Och man gör det utan att det egentligen kostar så mycket i tid eller i andra resurser. Det är lätt att ta en bild och tweeta en rubrik.
• Redaktionen utnyttjar också en annan av sina tillgångar – ett alldeles eget, unikt lokalt material. Det finns ingen annan än Östersunds-Posten som kan twittra ut gamla nyheter från Östersunds-Posten. När redaktionen visar sina långa historiska anor på det här viset bygger redaktionen också sitt varumärke och sin trovärdighet.
• Trots den ringa arbetsinsatsen skapas ett material med högt läsvärde för många läsare. Det kommer att vara kul att följa kontot på Twitter! Därigenom bygger redaktionen också läsarlojalitet. Alla Östersunds-Postens läsare använder inte Twitter, men den minoritet som gör det får ett litet mervärde genom att följa kontot.
• Dessutom finns möjligheten till interaktion, alltså att läsarna inte bara retweetar och sprider vidare utan att de också pratar om de gamla nyheterna eller bidrar med egna gamla klipp och minnen kring dem.  

Jag är övertygad om att Östersunds-Posten med sitt @oldnewsopse-konto har hittat ännu en pusselbit i hur man som redaktion bygger relationer till sin publik i sociala medier. För det är trots allt det som det här handlar om, att hitta nya sätt att vara relevant för sina läsare på olika plattformar och i olika flöden. Ska jag försöka peka på en ”produktutveckling” skulle det vara att länka in flödet på webben och i appen, och att länka in det på Facebook-sidan för att på så sätt nå en bredare – och större – grupp läsare.
     Och jag är fullständigt övertygad om att en rad lokaltidningsredaktioner redan i morgon startar egna konton med nyheter från förr.

NRK bjuder på slow-kvitter med tjat

Jag har ju skrivit om fåglar här på bloggen förut. Dels fascinationen att följa ett fiskgjusepar under en häckningssäsong, dels svenska lokaltidningars … ja, ska vi kalla det holkbluff. Jag har också skrivit om slow-tv och den enorma tittarsuccé konceptet visat sig vara i framför allt Norge.
     Nu har NRK förenat fåglar och slow-tv i något som de kallar piip-show och som jag istället kallar slow-kvitter. Helt enkelt en webbkamera med live-streaming från ett fågelbord de lux. Där är inte full fart hela tiden, men det tittar in køttemeis, blåmeis och spettemeis regelbundet, samt dompap, løvmeis, grønnfink, bokfink och kjernebitare. I chatten svarar ornitologer på allehanda spörsmål (det är det jag kallar ”tjat” i rubriken).
     När häckningen startar blir det direktsändning från holk.
     Så där, det blev en liten lektion i norska också!

Piip-show hittar du här.