Om namnpubliceringar, sociala medier och nya spelregler

Det finns många och goda skäl för medierna att inte publicera namn på misstänkta – eller dömda – gärningsmän och brottslingar. För det mesta är heller inte namnet särskilt relevant. Ibland publicerar medier namn på en gärningsman ändå, ofta med hänvisning till ett omfattande allmänintresse och ofta utifrån långa och noga överväganden. Namnpubliceringsbeslut är inget som fattas lättvindigt. De pressetiska reglerna ger god vägledning; till exempel säger reglerna att särskild hänsyn ska tas vid publiceringar som rör barn och unga.

Det finns dock en aspekt i den här frågan som inte berörs explicit i de pressetiska reglerna, och som i alla fall jag inte har hört diskuteras i den medieetiska debatten. Jag tror vi måste ta den debatten nu.
     När ett namn på en misstänkt gärningsman publiceras idag gör många av oss en sökning på det namnet. Inom någon minut vet vi telefonnummer, bostadsadress, hur huset ser ut, civilstånd, vilka som bor på samma adress, eventuella bolagsengagemang… Sedan går vi över till de sociala medierna och börjar med att leta reda på Facebookprofilen och profilerna på andra plattformar. Och där, tillsammans med uppgifter om musiksmak och spelade spel, finns vänlistan. Mamma, farfar, syskon, kompisgänget, partner, barn, kusiner, gamla skolkompisar, fotbollslaget, grannar – allt i en enda salig blandning.
     Och det är här som det slår över för somliga som nu börjar kartlägga personerna på vänlistan. En del av dem – föräldrar? syskon? – kommer att få ta emot hot och hat. Många – kompisarna? kusinerna? grannarna? – kommer att få en släng av ”guilt by association”-sleven- Andra kommer att få se sina personuppgifter publicerade i diverse forum.
     I de här vänlistorna finns barn och unga. Och vuxna personer som faktiskt är helt oskyldiga.

Det är inte mediernas fel att folk är nyfikna och letar reda på fler uppgifter än de som publiceras. Vi drivs alla av ett djupt behov av att försöka förstå vad det är som händer, och varför. Men spelplanen har ändrats. Och jag tror att medierna från nu måste ta med den här aspekten när de fattar sina beslut om namnpublicering av misstänkta gärningsmän och brottslingar. Vad kommer en namnpublicering att betyda för den misstänktes saliga blandning av vänner och kontakter på sociala medier.
     Märk väl: Jag förespråkar inte en ännu mer restriktiv hållning vad gäller namnpubliceringar. Men vi lämnar helt andra digitala spår efter oss idag, samtidigt som många av oss blir allt bättre på att leta. Den aspekten måste ansvariga utgivare ha med sig när de fattar sina publiceringsbeslut.

Uppdatering 19:20: Vad gäller den aktuella attacken mot en skola i Trollhättan har någon under dagen plockat ner gärningsmannens Facebookprofil. Hur det ser ut på övriga sociala medier vet jag inte. 

Hot och hat och pressetik – ett samtal om yttrandefrihet på Bokmässan

Det är bokmässa i Göteborg och allting är sig likt. Förutom att i år trängs alla kulturmänniskor med den strida strömmen av flyktingar på Centralen. Samma vilsenhet i blicken, samma längtan efter en kopp rykande varmt kaffe och något litet att äta, samma trötthet efter en mer eller mindre strulig resa. Där slutar också alla likheter. Kulturmänniskorna tar sig till bokmässan och alla seminarieprogram, de flyende vet i många fall inte vart de ska ta vägen alls.

* * *

I morgon fredag medverkar jag på Bokmässan och pratar pressetik, hot och hat.
     Debattklimatet i det digitala och sociala medielandskapet upplevs av många som allt hårdare, och många så kallade alternativa medier tänjer eller struntar i de pressetiska gränserna. Vad betyder detta för journalistiken och för publiceringsbesluten? Om detta samtalar jag med Gävle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och SvD:s chefredaktör Fredric Karén. Programpunkten ingår i entrébiljetten.

• Yttrandefrihet och yttrandeansvar
• Tid: Fredag 15:30–16:00.
• Plats: SvD:s monter B02:39

Det är tvära kast på SvD:s scen – Jonas Hassen Khemiri pratar om skrivande halvtimmen innan och efteråt kommer det att handla om meningsfulla jobb och kontorslandskap.
     JMG och Göteborgs universitet har en egen monter på mässan och seminarie- och monterprogram med yttrandefriheten som genomgående tema. JMG:s program kan du läsa mer om här.

PS: Vill du prata sociala medier i journalistiken med mig i morgon? Hör av dig så kan vi bestämma träff!

Fotnot: SvD summerar sin fredag i montern här (och här).

Publicerat: Min recension av Hermidas #telleveryone

På uppdrag av tidskriften Digital Journalism har jag recenserat boken Tell Everyone: why we share and why it matters av Alfred Hermida. Hermida är en av de ledande forskarna när det gäller sociala medier i journalistiken, och i Tell Everyone ger han en populär- och tvärvetenskaplig förklaring till varför vi delar i sociala medier, och vad det egentligen betyder.
     Jag tycker boken är lättläst (finns bara på engelska än så länge) och att den ger många nyttiga insikter i hur delningslogiken i sociala medier fungerar. Dock hade jag gärna sett ett kapitel om vad delningslogiken betyder för dagens och framtidens journalistik.
     Hela recensionen finns här. Om du inte har tillgång till Digital Journalism så mejla mig så delar jag med mig av ett av mina ”författarex”.

My views on #telleveryone: lots of takeaways but I miss one answer

I have reviewed Alfred Hermida’s Tell Everyone: why we share and why it matters for Digital Journalism, and it's now online. In short, I find it to be an ”easy read with lots of takeaways” and insights on the sharing logic of social media, but it does not answer the question of why it matters for journalism.
     You can find my review here. If you don’t have access to Digital Journalism please let me know, and I will send you a link to one of my (limited numbers of) free author’s copies.

Från Leeds till Cardiff och journalistikens framtid

Jag är fullmatad med intryck från konferensen i Leeds tidigare i veckan. Men mer intryck ska det bli, idag startade nämligen konferensen Future of Journalism i Cardiff. Det blir två dagar med fokus på journalistikens risker, hot och möjligheter.
     På programmet finns paneler om sociala medier i journalistiken, lokaljournalistikens framtid, datajournalistik, nyhetspubliken, nyhetsproduktion… Och de som deltar i konferensen och presenterar sin forskning får räknas som Europas ledande journalistikforskare.

Jag är inte här bara för att lyssna och lära. I morse presenterade Jenny Wiik och jag vårt arbete Journalistic Twitter branding on a neoliberal labour market (alltså samma som vi presenterade i Leeds i måndags.)
     Och i morgon eftermiddag presenterar Monika Djerf-Pierre Appropriating social media: The changing uses of social media among journalists across time, med Marina Ghersetti och mig som medförfattare.
     Jag återkommer med texter om de här studierna längre fram.

Kapitalet, kulturen, medierna och de twittrande journalisterna

Just nu befinner jag mig i Leeds på en för mig ganska annorlunda konferens, Capitalism, Culture and the Media. I programmet beskrivs konferensen som att den (fritt översatt) ”vill utgöra ett forum för konceptuella och empiriska analyser av sambanden mellan kapitalism, medierna och kulturen, oavsett teoretisk utgångspunkt (Marxistisk eller annan) och oavsett forskarnas ämnesområde”.
     Jag och JMG-kollegan Jenny Wiik deltar i konferensen med en presentation av vårt gemensamma paper Journalistic Twitter branding on a neoliberal labour market.
     Jag återkommer med en text om den studien längre fram.

Vad kan industrikriser lära oss om journalistiken?

Hur ställer journalistiken ansvariga ministrar till svars för en industriell kris? Mats Ekström, Monika Djerf-Pierre, Bengt Johansson och Nicklas Håkansson har analyserat ett 30-tal så kallade ansvarsintervjuer från krisernas 70-tal (textil- och varvsindustrin) 00-tal (framför allt Saab).

     Resultaten presenteras i artikeln Negotiating politicians’ responsibilities in news interviews i Journalism Practice, för den som är intresserad av hur journalistikens utveckling avspeglas i en bit svensk industrihistoria. 

Lokalpressens läsartapp går allt fortare – och de yngre slutar läsa oavsett plattform

Lokaltidningarnas vikande upplagor är inte så mycket ett symptom på att lokala nyheter inte längre intresserar läsarna som ett uttryck för att hela dagstidningsmarknaden gungar. Det visar Ingela Wadbring och Annika Bergström i A print crisis or a local crisis? Local news use over three decades, som publicerades i Journalism Studies härom dagen.
     De båda forskarna har följt dagspressläsningen sedan 1989 (med hjälp av siffror från Dagspresskollegiet), och visar att nyhetsläsningen minskar överlag – lokalpress, riksmedia och gratistidningar drabbas lika – och att minskningen går allt snabbare. Och vad värre är (åtminstone om man anser det är viktigt att vi som medborgare tar del av nyheter och lokal debatt): Det tycks som om de yngre generationerna är på väg att överge dagstidningsläsningen helt, oavsett vilken plattform nyheterna levereras på.

”Professional with a touch of love”

De mest frekventa (>50) betydelsebärande substantiv, pronomen och verb i en korpus som består av presentationerna på 2 543 svenska journalisters Twitterkonton. Namn på medieföretag är exkluderade.

En sak till, apropå min presentation på NordMedia 2015: Svenska journalister är väldigt mycket journalister i hur de beskriver sig själva på sina Twitterkonton.
     De mest frekventa substantiven hänger ihop med yrkesrollen – vad man arbetar med, var man arbetar.
     I avdelningen pronomen dominerar första person singular. Och det är inte ett uttryck för twittares egocentrering, utan handlar mer om att när man presenterar sig själv så försöker man i normalfallet undvika ett kungligt vi eller att tala om sig själv i tredje person.
     Tittar vi istället på mest frekventa verb hittar vi ord som beskriver journalisters personlighet. De ”twittrar”, så klart, men de ”gillar” också, allt från trädgårdsarbete till ett eller annat fotbollslag. Och de ”älskar”.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 

Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.

Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

• Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
• Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
• De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
• Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 

Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.