Sju punkter som förbättrar statistiken och gör mig glad

Sveriges Radios Ekoredaktion är, såvitt jag vet, den första redaktion i landet som tagit fram en checklista för enkät- och opinionsundersökning (rätta mig gärna om jag har fel).
     Listan, som finns här, är enkel att använda. Sju villkor ska uppfyllas för att statistiskt material alls ska komma ifråga som nyhetsunderlag till Ekot:

• Är urvalet slumpmässigt?
• Har tillräckligt många svarat?
• Har tillräcklig många av de tillfrågade ställt upp?
• Är undersökningen gjord per telefon, via brev eller genom besök?
• Är den förändring du vill berätta om statistiskt säker?
• Kan du lita på avsändaren?
• Är frågorna neutralt och vettigt ställda?

De här punkterna kan tyckas vara självklara. Självrekryterade webbpaneler går alltså bort, liksom undersökningar med litet urval eller alltför stort bortfall. 

     Nu hoppas jag att fler nyhetsredaktioner helt sonika kopierar listan och använder den som vore den deras egen. Och så hoppas jag att Ekots reportrar inte glömmer bort att använda den.


Uppdaterat 130502: För ett par veckor sedan publicerade Ekoredaktionen sin uppdaterade version av checklistan (läs mer om uppdateringen här). De sju villkoren har nu blivit till sex kontrollfrågor (frågan om undersökningen är gjord per telefon, via brev eller genom besök har ersatts med en förklaring till varför självrekryterade webbpaneler är problematiska). Läs den uppdaterade listan här. 

Min blogg behöver inte publicera allas åsikter

Jag har ändrat bloggens inställningar för kommentarer. Igen.
     Det här är ingen blogg som lockar till sig särskilt många kommentarer. Här förs sällan en initierad debatt, och det är sällan någon delar med sig av intressanta iakttagelser. Men det händer. Och därför tycker jag det är viktigt och riktigt att det ska gå att kommentera på min blogg.
     Den "stora" debatten om det jag skriver sker på andra håll.

Det finns dock en baksida. Även om jag normalt sett flyger långt under trollens radar, så skriver jag ibland om sådant som drar till sig uppmärksamhet från folk som varken förmår diskutera nyanserat eller hålla sig till sak.
     Den typen om kommentarer tycker jag inte att jag har någon som helst anledning att publicera på min blogg. Det handlar inte om censur eller någon brist på respekt för yttrandefriheten från min sida – de får tycka vad de vill, men göra det någon annanstans.

Jag har haft lite olika tekniska inställningar för kommentarer genom åren. Den senaste tiden har jag inte tillåtit anonyma kommentarer, samtidigt som jag också förhandsmodererat. Nu ändrar jag, så att bara förhandsmodereringen är kvar. Vill man slippa igenom den så gäller det att hålla sig till de regler för kommentarer som jag listar i vänsterspalten.

Samma problem med kommentarsfälten – men i betydligt högre skala – har landets dagstidningar med sina artikelkommentarer. I och med att kommentarsfälten allt oftare utsätts för organiserat hatkommenterande skärper många kraven.
     Det är helt rätt. Det finns ingen som helst rättighet för var och en att anonymt få häva ur sig vad som helst var som helst. Samtidigt står det var och en fritt att starta en egen tidning eller blogg eller vad som helst för ändamålet, så länge som de håller sig inom lagens ramar. Konstigare än så är det inte.
     Två som förklarar det här väldigt bra just nu är Värnamo Nyheters redaktionschef Lars Alkner och Medievärldens chefredaktör Anders Andén. Läs gärna också den krönika Axel Andéns skrev två veckor efter övergången till förhandsmoderering, den som inleds med orden "Vilken lättnad att ingen när som helst kan sabotera sajten med personangrepp, osakligheter och osmakligheter…".

Statistik extra allt

Det är så smart. Och så lätt. Så här går det till:
     Tänk dig att du är marknadsföringsansvarig på ett företag som har som affärsidé att ta hand om själva förmedlingen av hempizza. Alltså, istället för att de hungriga kunderna letar reda på den där direktreklammenyn från kvarterspizzerian, ringer och beställer och sedan betalar budet vid leverans, så går de in på din sida på nätet, väljer det de vill ha och betalar med kort, och så ser du till att den lokala pizzerian får beställningen och levererar. Smidigt, eller hur?
     Tänk dig sedan att affärerna går hyfsat bra och du förmedlar pizzor över stora delar av landet. Då kan det hända att du upptäcker att du faktiskt också har spännande statistik över landets pizzakonsumtion. När äter svenskarna mest pizza? Gillar de olika sorter i Östersund och Uddevalla? Var är pizzan dyrast? Allt sådant kan du svara på. Kul, eller hur?

Flottigt och fett – idag är pizzan helt rätt skrev Aftonbladet på nyårsdagen med vidhängande topplista över vilka sorter som säljer bäst i olika städer. En månad senare följde de upp med Här finns Sveriges billigaste pizza (med repris på bilden – är det ont om pizzabilder i arkivet, tro?).
     Den här gången nöjde sig inte redaktionen med att hänvisa till pizzaförmedlingen, utan länkade till beställningssidan i brödtexten.

Varför är det då så smart? Jo, ur pizzaförmedlingens synvinkel är det ett jättebra sätt att få den bästa reklam som finns: Redaktionellt utrymme. Textreklam, skulle man kunna kalla det med ett annat ord. Ur Aftonbladets synvinkel är det enkel och lite kul journalistik. Redaktionen får färdig statistik av bästa sort: Den berör vardagsekonomin för många (tänk på att kvällstidningarna har sina flesta läsare bland yngre män) och kan dessutom brytas ner på lokal nivå. Det enda redaktionen behöver göra är att skriva en lättsam text, hitta en klatchig rubrik och nog borde det gått att hitta lite bilder med variation.
     Varför är det så lätt? Ja, pizzaförmedlingen har ju redan statistiken. Det "svåra" var att komma på att den går att använda till marknadsföring. Och igen: Aftonbladet får i stort sett färdigt material.
   
Det är en win-win, på alla sätt. Utom för läsarna.

Den här sortens "statistik extra allt" säger ju egentligen ingenting. Så om nu Aftonbladet prompt ska köra pizzastatistik, vill jag istället se statistiken över vilka pizzerior som har kollektivavtal, vilka som bakar med ekologiska ingredienser och vilka som kör hem på biogas. Då vore det någon nytta med statistiken.
     Än värre är att det faktiskt handlar om textreklam. Som läsare vill jag kunna lita på min tidning, jag vill kunna lita på att redaktionen fattar egna självständiga beslut. Den här typen av texter undergräver det förtroendet.


Fotnot: Aftonbladet är inte ensam nyhetsredaktion om att publicera statistiken från pizzaförmedlingen. Och det är inget nytt fenomen – med hjälp av en enkel arkivsökning hittar jag exempel åtminstone fem år tillbaka.

Därför är extremerna inte särskilt intressanta för mig som medieforskare

Jag sitter och funderar på det här med extrema fall, eller outliers som de också kallas i forskningsvärlden.
     Visst är det spännande med variabelvärden eller enskilda case som avviker rejält från resten. De där sommardagarna när temperaturen låg över 25, till exempel – det är ju de man kommer ihåg. Eller den där studenten som skrev VG på samtliga tentor. Eller tågresan genom landet som faktiskt gick som tåget.
     Men det är inte säkert att det är just extremfallen man ska forska på. Det beror lite på vad man är ute efter. För mig som forskar på hur journalister använder sociala medier är extremfallen intressanta mest som kuriosa. Jag återkommer till hur lite längre fram.

Just nu funderar jag på mitt urval till nästa steg i min avhandling, när jag ska genomföra intervjuer med journalister om hur de använder sociala medier. I princip finns det två sätt att konstruera ett urval för den här typen av studier. Antingen väljer jag journalister som åtminstone på ytan är ganska lika – ungefär lika gamla, på samma typ av arbetsplatser, med liknande arbetsuppgifter – för att i analysen försöka se hur de skiljer sig åt och varför de gör det. Eller så väljer jag journalister som är så olika som möjligt – olika åldrar, spridda över landet, på olika medier etc – och försöker hitta likheterna. 
     Jag kommer att göra mitt urval efter mest olika-principen. Men jag vill inte ha med något extremt fall. Jag vill ju veta hur journalistkåren använder sociala medier, och i det fallet är extremfallen tämligen ointressanta. De mer "normala" variationerna, om jag får kalla dem så, är så mycket mer betydelsefulla och intressanta. Att det finns enskilda journalister som vägrar allt vad sociala medier heter, eller tvärt om, säger inte så mycket om de där nittioniokommanittionio procenten däremellan.
     Utom som kuriosa. Ett extremfall kan användas för att tydliggöra teoretiska problem och konflikter exempelvis vad gäller yrkesetik, yrkeskunskaper, arbetsgivaransvar, utgivaransvar eller nätverk – alltså när man diskuterar var gränserna egentligen går och vad som händer när gränserna passeras.

Fotnot: Också när man som forskare använder avancerade statistiska metoder för att analysera en större mängd data ställer extremfallen till det så pass att man helt enkelt i många fall plockar bort dem ur materialet. De kan till exempel höja eller sänka medelvärden orimligt mycket, eller ändra den viktiga lutningskoefficcienten i regressionsanalyser. Det är kanske bäst att påpeka att jag talar om ännu mer extrema fall än varma sommardagar, duktiga studenter eller tåg som går i tid. 

Politologerna bjuder på aktuell statsvetenskap

Idag har en ny statsvetenskaplig blogg publicerats – Politologerna. Bloggen kommer att drivas gemensamt av statsvetare från Göteborgs universitet, Linköpings universitet och SCB. Så här presenterar de sig själva:

Syftet med bloggen Politologerna är att bidra med välgrundade, ofta empiriska, och lättillgängliga observationer om svensk politik. Vi förmedlar forskning men även enkla deskriptiva resultat och analyser. Vi vill väcka debatt om svensk politik, men driver ingen partipolitik och undviker att vara politiserande.

Fakta, med andra ord. Och statistiska analyser av hur det har varit – och vilka slutsatser man eventuellt kan dra av det.
     Första inlägget handlar om hur länge svenska partiledare stannar på sin post, och om chansen (eller risken) att vi kommer att få se ett partiledarbyte i något av riksdagspartierna under 2013. Statistiken säger för övrigt att det är lite, lite högre chans att vi får se ett partiledarbyte under året (53 procent) än att vi inte gör det (47 procent).
     Första inlägget är skrivet av Politologernas initiativtagare Anders Sundell, doktorand vid Göteborgs universitet.

Om jag fick önska en enda sak av Politologerna är det att varje inlägg signeras av skribenten. Förutom att det ökar transparensen, så hjälper det också läsarna att värdera varje enskilt inlägg. Det går visserligen att lista ut vem som skrivit vad genom att klicka på författararkivet i högerspalten, men med tiden kan det bli rätt många namn att gå igenom innan man hittar vem som skrivit ett enskilt inlägg.
     Med den reservationen lägger jag Politologerna till mitt eget rss-flöde. Jag är fullständigt övertygad om att den kommer att bjuda på intressant läsning fortsättningsvis för alla som är det minsta lilla intresserade av svensk politik och samhälle.

I min egen vänsterspalt hittar du flera olika bloggrullar: Medieforskning, Medier, Göteborgs universitet (där du till exempel hittar Politologen) samt Diverse. Där kanske finns något intressant för dig också?


Uppdatering 130113: Det är en hel del saker att ställa in när man startar en ny blogg, och det är sällan allt blir rätt omedelbart. Men från och med nu tycks det som om alla inlägg är signerade. Bra!

Politikens personifiering tydligast i kvällspressen

Stämmer det att mediernas bevakning av politiken blivit allt mer personfixerad och till och med partiledarfokuserad?

     Reflexmässigt skulle jag själv svara "Självklart!" på den frågan. Men då skulle jag ha fel.

     Visst, de svenska kvällstidningarna går utan tvekan mot allt mer personfixering i den politiska bevakningen. Men trenden är inte alls lika tydlig om man istället tittar på de stora morgontidningarna, Sveriges Radio eller TV4 under de senaste tre decennierna.

     Partiledarna får visserligen mer plats i medierna idag än för 30 år sedan, samtidigt som det också finns ett ökat intresse att skriva om personen bakom själva positionen – familj och familjeliv lyfts fram på ett helt annat sätt idag. Nyhetsmedierna har dessutom fler bilder på partiledarna idag än för 30 år sedan.

     Men en generell personifiering av politiken handlar det alltså inte om. 

Idag disputerar JMG:s Johannes Bjerling med avhandlingen The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979–2010. Det är alltså Johannes "fel" att jag får lära om om politikens personifiering, och i fortsättningen byta ut mitt "Självklart!" mot ett "Jo, på ett sätt är det så. Å andra sidan…" Det gör jag så gärna!

Fotnot: Du kan läsa mer om avhandlingen här, och ladda ner hela boken (pdf) här. Gör det!

Underbar ironi när årets folkbildare och förvillare utses

Det är inte så lite ironiskt att Vetenskap och Folkbildnings utmärkelse för Årets folkbildare 2012 går till P1:s Medierna, samtidigt som P3:s Nyhetsguiden utses till Årets förvillare (läs motiveringarna här).
     Medierna granskade nämligen Nyhetsguidens tämligen usla rapportering om riskerna med HPV-vaccinet. Du kan läsa mer om inslaget, och lyssna, här.

Jag har tjatat om det förut, och Medierna tjatar om det: Journalister måste lära sig statistikens grunder, och vad som menas med urval, svarsfrekvens och bortfall.
     Dessutom måste journalister lära sig vad som menas med anekdotisk bevisföring. Nyhetsguidens redaktion spekulerade i HPB-vaccinets farlighet och hänvisade till "internet" samt till en ung kvinna som hade drabbats av besvär som inte är bekräftade biverkningar. Spekulation leder inte till bevis.

Grattis till Medierna, säger jag. Till P3 Nyheter, som ersätter Nyhetsguiden, sänder jag en önskan om att redaktionen undviker att likställa beprövad vetenskap med individuell övertygelse.


Relaterade inlägg: Urvall, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt (120225), Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring (110104)

Ännu mer slow-tv från NRK – vad blir först ut på SVT?

Nu har NRK gjort det igen. Över miljonen bänkade sig framför tv:n för att följa med på en tur längs Nordlandsbanen. NRK Hordaland, som producerade, bjöd inte bara på vackra turer på sträckan Trondheim–Bodö, utan lyckades dessutom visa sträckan under alla fyra årstider – och sända resan parallellt i radio. Jag är imponerad!
     Egentligen borde det inte fungera. NRK:s slow-tv är precis tvärtom mot vad alla förståsigpåare predikar. En resa sänds antingen i direktsändning, som fem dygn med Hurtigrutten (vilket lockade 2,5 miljoner tittare). Eller så filmas sträckan och visas i efterhand, utan klipp eller överhoppade mindre vackra vyer, som sju timmar på Bergensbanen (vilket lockade 1,2 miljoner tittare).
     Resan längs den 73 mil långa Nordlandsbanen tar knappa tio timmar. Programchefen Rune Møklebust säger så här till NRK om tittarsuccén:

Jag tror det er flere grunner till att folk ser på; naturen, det å kjenne seg igen, det å reise, og det lett hypnotiserende bildet av skinnene. Det i seg selv at det er diametralt motsatt av hva som vanligtvis går på tv, er også en av de viktigste grunnene.

Vad blir först ut på SVT? Dalslands kanal är givet, liksom Göta kanal. På räls har vi Inlandsbanan, och tåget mellan Kiruna och Narvik (jag har åkt malmtågslok längs den banan – det är något av det häftigaste jag gjort i resväg). Gör det bara inte till en reality-såpa, för då försvinner hela magin med slow-tv!



Fotnot: Följ med längs Nordlandsbanan här: Nordlandsbanen minutt for minutt.

Relaterade inlägg: Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen (120826)

Bland julspecialer och nya gemenskaper

"Jag är i chock." "Djupt upprörd." "Man slutar inte på det viset. Det gör man bara inte!" "Hur fan kan de göra så här mot oss????"
    Vänner och bekanta har delat med sig av sin upprördhet på Facebook och i twitterflöden. Självklart handlar det om tredje säsongens avslutande dubbelavsnitt av Downton Abbey, där Cousin Matthew, spelad av Dan Stevens,  kör ihjäl sig i slutscenen.
     Samtidigt: En förvånande upprördhet över att folk berättar och diskuterar vad som hände i slutscenerna. För alla har ju inte sett ännu, utan hade tänkt titta på avsnittet vid ett lämpligare tillfälle. Och hur kan då vänner och bekanta vara så fisiga att berätta?

* * *

När jag var liten – och en ganska lång tid av mitt vuxenliv också, för den delen – fanns det två kanaler att titta på, och bara några enstaka tablålagda repriser för den som missade ett avsnitt i en serie. Tv:n fungerade verkligen som en lägereld. I princip alla tittade på samma sak, och i princip alla kunde prata om gårdagskvällens program på fikarasten dagen efter.
     Sen fick vi fler kanaler. Och videobandspelare. Och ännu fler kanaler. Och play-tjänster och streaming. Det är ingen idé att ens försöka diskutera gårdagskvällens program med någon annan, om man inte vill inleda med en lång resumé som vad det är för typ av program och vad som har hänt. Tv:n sägs ha förlorat sin roll som lägereld – även om en del i branschen tror att vissa program (som Melodifestivalen) fortfarande fungerar som lägereldar.

Men jag skulle inte beskriva tv-tittandet som en slocknande lägereld än. Av två anledningar. Den första är att gemenskapen kring lägerelden är så mycket större nu än förr. Vi twittrar svaren till På Spåret, lär oss att jubla över tjusiga mål med speciell hashtag eller snyftar över Matthews öde på Facebook. Våra aktiviteter i sociala medier kräver en samtidighet. Jag hade inte mycket för att jag såg julspecialen redan på annandagen, eftersom jag inte hade någon att prata om den med – jag fick spara mina funderingar till igår kväll.
     Den andra anledningen är utvecklingen av second screen. Eftersom många av tv-tittarna sitter med en dator, surfplatta eller smartphone framför tv:n utvecklar tv-bolagen nu olika typer av interaktivt material för apparaten i knät. Det kan vara en speciell chatt, eller varför inte som i exemplet SVT som låter tittarna själva tävla i På Spåret. Vi har bara sett början på den här utvecklingen.

* * *

Återstår då problemet med att vissa inte vill – eller kan – titta när de flesta andra tittar. Är det fisigt att avslöja att Matthew Crawley kör ihjäl sig, så längre avsnittet fortfarande går att se på SVT Play?
     Nej, det kan det ju inte vara. För var ska vi i så fall dra gränsen?
   


Fotnot: Downton Abbeys julspecial sändes i Storbritannien på juldagen, i Norge på annandagen och på SVT först igår kväll. Julspecialen visas på SVT Play till 5 januari.

Fotnot: Mediamänniskan har också skrivit om second screen, och benar ut fenomenet lite mer pedagogiskt än jag.

Alla dessa frågor med värdelösa svar

Min långtidsstudie av marknadspaneler och hur de fungerar ur ett respondentperspektiv fortsätter. Studien startade senhösten 2010, undersökningsobjektet är DN-panelen och metoden etnografisk. För att slippa mötas av redan stängda enkäter (ett systematiskt metodfel från min sida första året) ser jag dessutom till att enkäterna numera skickas till en adress jag faktiskt kontrollerar regelbundet.
     Jag kan konstatera att frågekonstruktionerna fortfarande är riktigt usla. Och att enkätkonstruktionen i sig fortfarande är riktigt usel. Och att enkäterna naturligtvis aldrig är representativa för något som helst, och därmed – faktiskt – helt oanvändbara. Men att jag trots allt svarar ärligt och uppriktigt.
     Och att jag idag fört över 233 kronor till Världsnaturfonden – en rejäl ökning från förra årets mer blygsamma 87 kronor. Så en viss nytta gör just den här marknadspanelen trots allt.


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210)