Jag intervjuas i nättidningen Curie om journalister och sociala medier, som en del i en längre artikelserie om sociala medier. Curie är en forskningsinriktad nättidning från Vetenskapsrådet.
Du kan läsa artikeln här.
21 september 2012
20 september 2012
Debatten om journalisters varumärken
är inte lätt – men nödvändig
I helgen var jag ute vid Nordströmmarna och plockade svamp (fina marker för soppar) och björnbär. Och höll på att sticka näsan i ett bålgetingbo, eftersom det satt en fjäril på en björk och såg ut som att den ville bli fotograferad. Tack och lov hejdade jag mig i tid. Getingbon ska man ha respekt för.
När jag läste kommentarerna på Medieormen till etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel Journalisten som varumärke tänkte jag först att den där debatten, den ska jag hålla mig ifrån. Ämnet är uppenbarligen alldeles för infekterat.
Sedan tänkte jag om. Journalisters varumärken – det är ju faktiskt en del av mitt forskningsområde. En viktig del i min forskning handlar om hur journalister använder sociala medier för att stärka sina personliga varumärken, och hur redaktioner stärker sina varumärken genom att deras journalister är närvarande och aktiva i sociala medier.
Susanne Wigorts Yngvesson tar Zygmunt Baumans teorier om människor som turister eller pilgrimer som utgångspunkt för en diskussion om journalisters varumärken. Det kan man naturligtvis göra; problemet – som jag ser det – är att diskussionen blir kanske onödigt normativ i det att två förhållningssätt ställs mot varandra. Den ena sidan, pilgrimen, representeras i artikeln av Johan Persson och Martin Schibbye som använder uppmärksamheten kring sitt frisläppande till att rikta uppmärksamheten till situationen i Etiopien. Den andra sidan, turisten, exemplifieras med en icke namngiven journalist som bloggar om kläder, smink, förberedelserna inför sändning. "Nyheter blir accessoarer till ett kändisskap, en estetisk bakgrund till en viss person," skriver Wigorts Yngvesson.
Det som ställer till det – och gör vad som borde vara inledningen till en intressant diskussion till lite av ett getingbo – är att den i artikeln anonyma tv-journalisten är ganska lätt att identifiera som Lisah Silfwer som bloggar på @JournalistLisah. I en kommentar till artikeln skriver hon bland annat: "Jag kan inte riktigt rå för att jag är en tjejig tjej som privat gillar tjejiga saker. Trots att jag är duktig på mitt jobb. Jag skriver inte bloggen för att den ska räknas som journalistik, utan jag skriver den blogg som jag själv skulle vilja läsa."
Precis som Lisah Silfwer också skriver i sin kommentar är det svårt att veta var gränsen mellan privat och professionellt, mellan personligt och publikt egentligen går. Där ligger en av knäckfrågorna i min forskning om hur journalister använder sociala medier. Hur och var drar journalister de här gränserna? På vilka grunder?
Själv tycker jag att Erving Goffmans liknelser om livet som en teaterscen är en bra utgångspunkt för diskussionen. Å ena sidan har vi frontstage, det "officiella", det synliga – sändningen, artikeln eller vad det nu är. Men journalistiken har ju dessutom ett eget backstage, arbetet på redaktionen, småsnacket mellan kollegorna, den ibland desperata jakten på uppgifter… I journalisters bloggar, Facebook-uppdateringar och twitterflöden får vi se en mer eller mindre välredigerad version av livet bakom kulisserna, och dessutom möter vi journalisterna som betydligt mer privata än annars.
Transparens håller på att bli en av journalistikens viktigaste normer. Av flera anledningar. Dels för att fler och fler journalister faktiskt tycker att man ska vara öppen med vad man gör och hur man gör det; en slags ärlighetsnorm alltså. Dels för att möjligheterna till ökad transparens är nästan som inbyggda i de digitala medierna – och i ännu högre grad naturligtvis i de sociala medierna (alltså ett medielogiskt argument). Dels för att publiken uppenbarligen uppskattar det. Dels finns det kommersiellt argument – ökad transparens ökar förtroendet för den enskilde journalisten, för redaktionen hen arbetar på, och för journalistiken som sådan, och publiken känner ökad samhörighet och lojalitet. Transparens kan därför vara en viktig beståndsdel i ett strategiskt varumärkesbyggande för såväl enskilda journalister (som konkurrerar om källor, kollegornas respekt, fasta anställningar, vänsterkryss etc) som för redaktioner (som slåss om publik och annonsörer).
När jag tittar på journalisters bloggar så ser jag variation och mångfald – precis som i journalistiken. Någon skriver om hur han fått tag i de oklippta filmerna från Perssons och Schibbyes gripande (läs här), en annan tar utgångspunkt i livet som chefredaktör (läs här), en annan skriver om tjejiga saker. Jag har svårt att se att den här mångfalden i sig skulle vara negativ – det finns plats för såväl pilgrimer som turister, och det måste vara upp till varje enskild journalist hur hen bygger sitt personliga varumärke eller för all del bara småpratar lite med den som råkar läsa.
Men Susanne Wigorts Yngvesson pekar också på en sak som borde diskuteras mer. I Etiska regler för press, radio och tv, den del som handlar om Yrkesregler och Journalisters integritet, står det i andra paragrafen:
Ur en yrkesetisk synvinkel handlar det inte om rätten för en journalist att skriva den blogg som hen själv skulle vilja läsa, det handlar om vad man faktiskt kan göra som journalist. För precis som man kan bygga förtroenden, till exempel med hjälp av transparens, så kan man rasera förtroenden. Och då förlorar journalistiken.
Omkring 20 procent av Sveriges journalister bloggar, åtminstone ibland. Drygt åtta av tio är aktiva på nätverkssajter som Facebook. Var fjärde twittrar. Hittills har debatten inom kåren handlat mycket om vilken nytta man faktiskt kan ha av sociala medier – som yrkesverktyg, för att bygga nätverk etc – och om att fler borde bli aktiva. Men finns det nytta finns det kanske också potentiella risker. Nu är det hög tid för den yrkesetiska debatten, även om den är svår och kanske känslig.
Relaterade inlägg: Journalistrollen förr och idag – något har hänt (120209)
När jag läste kommentarerna på Medieormen till etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel Journalisten som varumärke tänkte jag först att den där debatten, den ska jag hålla mig ifrån. Ämnet är uppenbarligen alldeles för infekterat.
Sedan tänkte jag om. Journalisters varumärken – det är ju faktiskt en del av mitt forskningsområde. En viktig del i min forskning handlar om hur journalister använder sociala medier för att stärka sina personliga varumärken, och hur redaktioner stärker sina varumärken genom att deras journalister är närvarande och aktiva i sociala medier.
Susanne Wigorts Yngvesson tar Zygmunt Baumans teorier om människor som turister eller pilgrimer som utgångspunkt för en diskussion om journalisters varumärken. Det kan man naturligtvis göra; problemet – som jag ser det – är att diskussionen blir kanske onödigt normativ i det att två förhållningssätt ställs mot varandra. Den ena sidan, pilgrimen, representeras i artikeln av Johan Persson och Martin Schibbye som använder uppmärksamheten kring sitt frisläppande till att rikta uppmärksamheten till situationen i Etiopien. Den andra sidan, turisten, exemplifieras med en icke namngiven journalist som bloggar om kläder, smink, förberedelserna inför sändning. "Nyheter blir accessoarer till ett kändisskap, en estetisk bakgrund till en viss person," skriver Wigorts Yngvesson.
Det som ställer till det – och gör vad som borde vara inledningen till en intressant diskussion till lite av ett getingbo – är att den i artikeln anonyma tv-journalisten är ganska lätt att identifiera som Lisah Silfwer som bloggar på @JournalistLisah. I en kommentar till artikeln skriver hon bland annat: "Jag kan inte riktigt rå för att jag är en tjejig tjej som privat gillar tjejiga saker. Trots att jag är duktig på mitt jobb. Jag skriver inte bloggen för att den ska räknas som journalistik, utan jag skriver den blogg som jag själv skulle vilja läsa."
Precis som Lisah Silfwer också skriver i sin kommentar är det svårt att veta var gränsen mellan privat och professionellt, mellan personligt och publikt egentligen går. Där ligger en av knäckfrågorna i min forskning om hur journalister använder sociala medier. Hur och var drar journalister de här gränserna? På vilka grunder?
Själv tycker jag att Erving Goffmans liknelser om livet som en teaterscen är en bra utgångspunkt för diskussionen. Å ena sidan har vi frontstage, det "officiella", det synliga – sändningen, artikeln eller vad det nu är. Men journalistiken har ju dessutom ett eget backstage, arbetet på redaktionen, småsnacket mellan kollegorna, den ibland desperata jakten på uppgifter… I journalisters bloggar, Facebook-uppdateringar och twitterflöden får vi se en mer eller mindre välredigerad version av livet bakom kulisserna, och dessutom möter vi journalisterna som betydligt mer privata än annars.
Transparens håller på att bli en av journalistikens viktigaste normer. Av flera anledningar. Dels för att fler och fler journalister faktiskt tycker att man ska vara öppen med vad man gör och hur man gör det; en slags ärlighetsnorm alltså. Dels för att möjligheterna till ökad transparens är nästan som inbyggda i de digitala medierna – och i ännu högre grad naturligtvis i de sociala medierna (alltså ett medielogiskt argument). Dels för att publiken uppenbarligen uppskattar det. Dels finns det kommersiellt argument – ökad transparens ökar förtroendet för den enskilde journalisten, för redaktionen hen arbetar på, och för journalistiken som sådan, och publiken känner ökad samhörighet och lojalitet. Transparens kan därför vara en viktig beståndsdel i ett strategiskt varumärkesbyggande för såväl enskilda journalister (som konkurrerar om källor, kollegornas respekt, fasta anställningar, vänsterkryss etc) som för redaktioner (som slåss om publik och annonsörer).
När jag tittar på journalisters bloggar så ser jag variation och mångfald – precis som i journalistiken. Någon skriver om hur han fått tag i de oklippta filmerna från Perssons och Schibbyes gripande (läs här), en annan tar utgångspunkt i livet som chefredaktör (läs här), en annan skriver om tjejiga saker. Jag har svårt att se att den här mångfalden i sig skulle vara negativ – det finns plats för såväl pilgrimer som turister, och det måste vara upp till varje enskild journalist hur hen bygger sitt personliga varumärke eller för all del bara småpratar lite med den som råkar läsa.
Men Susanne Wigorts Yngvesson pekar också på en sak som borde diskuteras mer. I Etiska regler för press, radio och tv, den del som handlar om Yrkesregler och Journalisters integritet, står det i andra paragrafen:
Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.Om en journalist har annonser på sin privata blogg – vems ärenden går hen då? Om en journalist "checkar in" på restauranger, eller talar om var "dagens outfit" går att köpa – hur ska jag som läsare kunna vara säker på att hen inte avstår negativa nyheter om just dessa företag?
Ur en yrkesetisk synvinkel handlar det inte om rätten för en journalist att skriva den blogg som hen själv skulle vilja läsa, det handlar om vad man faktiskt kan göra som journalist. För precis som man kan bygga förtroenden, till exempel med hjälp av transparens, så kan man rasera förtroenden. Och då förlorar journalistiken.
Omkring 20 procent av Sveriges journalister bloggar, åtminstone ibland. Drygt åtta av tio är aktiva på nätverkssajter som Facebook. Var fjärde twittrar. Hittills har debatten inom kåren handlat mycket om vilken nytta man faktiskt kan ha av sociala medier – som yrkesverktyg, för att bygga nätverk etc – och om att fler borde bli aktiva. Men finns det nytta finns det kanske också potentiella risker. Nu är det hög tid för den yrkesetiska debatten, även om den är svår och kanske känslig.
Relaterade inlägg: Journalistrollen förr och idag – något har hänt (120209)
 |
| Bålgetingarna vid Nordströmmarna. Jag lovar – de är jättestora, men jag tordes inte gå för nära. Foto: Ulrika Hedman |
16 september 2012
Apropå forskningskommunikation:
Varför ska forskare blogga?
Universiteten har tre viktiga uppgifter: Forska, undervisa och så det som lite slentrianmässigt brukar kallas "tredje uppgiften". Alla tre är egentligen lika viktiga, men på något vis hamnar den här "tredje uppgiften" ändå alltid i skymundan.
Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.
Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!
Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.
Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.
Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)
Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.
Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!
Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.
Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.
Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)
14 + 1 poddar om journalistik och medier
Man ska väl inte påstå att det direkt kryllar av podradio om journalistik eller om medier. Men det finns en hel del – faktiskt så pass många att min pendlarvecka inte räcker till för att lyssna på allt, eftersom jag vill försöka lyssna till lite annat också.
Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.
Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.
I avdelningen podcasts lyssnar jag gärna till:
- Frilansjournalisten Axel Kronholms #journopodd är en relativt nystartad; tre avsnitt har han hunnit med. Jag uppskattar samtalstonen – här är det yrkesmänniskor som pratar initierat med varandra. (iTunes)
- Magnus Bergslunds #försnack handlar inte bara om medier, men bland samtalsgästerna hittills finns flera journalister – nu senast Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. (iTunes)
- #mediespanarna görs av Jesper Enbom och Erik Lindenius vid Umeå universitet. Aktuella mediehändelser varvat med en god portion medievetenskap. (iTunes)
- Brittiska #jpod, en del av Editors's blog på sajten journalism.co.uk, är en riktig guldgruva. Här finns handfasta journalisttips, intervjuer med forskare med mera. (iTunes)
- Studenterna vid Annenberg School for Communication, University of Pennsylvania, gör – eller rättare sagt: kommer att göra – #3620. Kan bli spännande. (iTunes)
- Sveriges Radios Journalistik 3.0 – Medieormen bjuder inte på någon regelbundenhet, men desto roligare när det väl kommer en pod. Till exempel flera intressanta seminarier från Almedalen. (iTunes)
- .SE-podcasten om nätet. (iTunes)
I avdelningen podradio lyssnar jag gärna till:
- SR P1 Medierna – missar jag aldrig (iTunes)
- SR P1 Publicerat (iTunes)
- NRK P2 Kurer – om du förstår norska (iTunes)
- DR P1 Mennesker og medier – om du fixar danska (iTunes)
- WNYC On the Media – amerikansk public service (iTunes)
- BBC4 The Media Show (iTunes)
- The Guardian Media Talk (iTunes)
Det finns ett program till som jag gärna rekommenderar alla journalister att lyssna på, även om det faktiskt inte handlar om vare sig journalistik eller medier. Istället handlar det om statistik, och hur lätt det är att gå vilse i siffrorna om man inte har en aning om hur statistiken fungerar. Lärorikt, underhållande, och ofta riktigt stor humor! Programledare är Financial Times-journalisten och författaren Tim Harford.
- BBC Radio 4 More or Less (iTunes)
30 augusti 2012
Fallet NA skaver – kan det bli för mycket transparens?
Transparens har seglat upp som den nya, heta normen inom journalistiken, den som alla bekänner sig till. Med transparens hoppas man bygga trovärdighet. Det gäller såväl enskilda journalister som medieföretag och redaktioner som journalistiken i sig.
Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).
Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?
Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.
Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.
Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).
Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?
Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.
Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.
Fotnot 1: Michael Karlsson om transparens: ‘Rituals of
transparency. Evaluating online news outlets’ uses of transparency rituals in
the United States, United Kingdom and Sweden’, i Journalism Studies 11(4): 235–245 (2010), samt 'The immediacy
of online news, the visibility of journalistic processes and a restructuring of
journalistic authority’, i Journalism 12(3):
279–295 (2012)
Fotnot 2: NA-händelserna beskrivs också i branschpress, se Journalisten, Medievärlden, Resumé och Dagens Media. Se länkarna som exempel på mina egna öppenhets- och tydlighetsmarkörer.
0
kommentarer
Etiketter:
artikelkommentarer,
journalistik,
journalistroll,
pressetik,
upphovsrätt,
öppenhet
26 augusti 2012
Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag
följer vi med längs Telemarkskanalen
 |
| M/S Victoria slussar i Vrangfoss, sommaren 2010. Foto: Ulrika Hedman |
Skulle du kunna tänka dig att bänka dig framför tv:n en hel söndag för att titta på en tur längs Telemarkskanalen?
Idag gör åminstone dryga miljonen norrmän just det. Tio minuter före tio startade sändningen i NRK med att M/S Victoria gjordes klar för avgång i Skien. Kvart över åtta i kväll lägger hon till vid kaj i Dalen, "ändhållplats" på Telemarkskanalen. Under dagen får de norska tittarna ta del av bland annat slussningarna i Løveid (10 meter) och Vrangfoss (23 meter) under resan genom ett vidunderligt vackert landskap (följ rutten här).
Varför törs jag hävda att minst en miljon norrmän tänker följa sändningarna? Jo, konceptet med långa livesändningar är väl prövat i NRK. I fjol sommar direktsände NRK en resa med Hurtigrutten, hela vägen från Bergen till Kirkenäs, en sändning på dryga fem dygn (!). Det blev en kanske oväntad men enorm tittarsuccé – under helgen var 2,5 miljoner inne och tittade på någon eller några delar av sändningen, i snitt tittade 184 000. Detta trots att det egentligen inte händer något (följ rutten här).
2,6 miljoner. Det är mycket folk det. Jag tittade också, lite då och då. Det var vackert. Och överallt stod det folk och vinkade, eller satt det folk i båtar och vinkade. Så värst spännande var det med andra ord inte.
Norskarna har fortsatt med dessa totalt actionbefriade långsändningar. I november i fjol var det dags för sju timmar ombord på tåget på Bergensbanan, 1,2 miljoner tittade. I början av juni i år sände NRK ett helt dygn från laxpremiären, 1,6 miljoner tittade. I mitten på juni öppnade turistvägen Geiranger–Trollstigen för säsongen – så klart tittarna (vet tyvärr inte hur många) fick uppleva vägen (och snövallarna) via tv-rutan.
Det finns ingen anledning att tro att tittarna har tröttnat på slow-tv; Telemarkskanalen lär locka åtminstone över miljonen.
* * *
 |
Skärmdump (25 augusti) från livekamera i ett fiskgjusebo.
|
Denna häckning har jag själv följt i sommar, och det är inte utan en viss lättnad jag konstaterar att alla tre ungar lämnat boet och tycks klara sig bra. Jag har sett kläckningar, matningar, ringmärkning, de första trevande vingslagen, hisnande testturer… och på köpet lärt mig enorm mycket om fiskgjusar. Fast det egentligen inte har hänt någonting när jag har tittat. För allra mest har ungarna legat och sovit.
Jag är inte ensam om att ha följt de baltiska fiskgjusarna. Enligt det forum som de estniska och lettiska forskarna i det gemensamma rovfågelprojektet satt upp så har det under dygnets ljusa timmar varit mellan 2 000 och 3 000 tittare. Hela tiden. (Och drygt 11 000 inlägg har det blivit hittills i forumet.)
Ungarna blir fortfarande matade i boet, så det lönar sig att titta in då och då. Länken hittar du här.
* * *
Jag tror att det är samma sak som får miljoner att bänka sig framför tv:n och följa en livesändning av en båtresa (om än en vacker sådan) som får flera tusen att titta till ett fiskgjusepar med jämna mellanrum: Vi uppskattar långsamheten. Vi uppskattar att sändningen inte är klippt enligt samma mall som en actionfilm. Vi uppskattar att man inte lagt på bakgrundsmusik. Vi uppskattar att allt faktiskt inte kommenteras. Vi uppskattar det faktum att saker faktiskt kan vara sig själva nog.
I en tid när det inte längre är meningsfullt att tala om media som något skilt från samhället, när det inte finns några mediefria geografiska utymmen, ingen mediefri tid, kan slow-tv fungera som en slags motreaktion, en långsamhetens protest. Slow-tv tillåter oss – paradoxalt nog – att koppla av och ner. Allt måste inte gå fort. Samtidigt som det inte alls känns konstigt att uppleva genom tv:n eller datorskärmen, istället för att köpa biljett till båten eller hänga kikaren runt halsen och ge sig ut i skogen.
Fotnot 1: Forskaren Mark Deuze har utvecklat sina teorier om medias ständiga närvaro i boken Media Life (2012, Polity Press). Klart läsvärd för alla som vill försöka sätta samtiden i sammanhang och perspektiv.
Fotnot 2: Trots att jag är mer eller mindre uppvuxen vid Dalslands kanal så tycker jag att Telemarkskanalen är vacker. Dalslands kanal är naturligtvis snäppet vackrare ändå ;-)
Relaterade inlägg: Baltiska fiskgjusar fascinerar – två ungar i boet (120617)
5 augusti 2012
Ny blogg ger nyttiga tips till journalister
Journalisterna Mikael Pettersson och Backa Elias Bondpä har startat en ny blogg, Journalisttips. Så här beskriver de själva hur de har tänkt det:
Det enklaste sättet att följa bloggen är att prenumerera på rss-flödet. Gör det! Vet du inte hur man gör visar de det i en lättbegriplig instruktionsfilm. (Passa förresten på att samla alla dina nyhets- och bloggfavoriter i rss-flöden. Fungerande rss-flöden gör livet så mycket lättare – tro mig!)
Idag är sista dagen på min sommarsemester. Innan studenterna kommer (1 3 september är det kursstart) hoppas jag skriva klart "min" del i det paper (vilket närmast kan beskrivas som en vetenskaplig konferensartikel) som Monika Djerf-Pierre och jag ska presentera vid ECREA:s konferens i Istanbul i oktober. I detta paper presenterar vi fördjupade analyser av journalisters användning av sociala medier, alltså av den statistik som presenterades i Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) tidigare i somras (och som jag bloggat om här, här och här). Underlaget är den stora enkätundersökningen Journalist'11.
Fotnot 1: Backa Elias Bondpä har en egen blogg, Bondpa, med ett mer personligt innehåll.
Fotnot 2: Mina länkar till bloggar om medieforskning respektive medier hittar du i vänsterspalten. Där finns också en samling länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, och en diverse-kategori med annat jag tycker är läsvärt. Hör gärna av dig om du tycker jag missat något!
Tips till journaliststudenter, nyfikna yrkesverksamma och andra intresserade. Tips om form och innehåll, teori och praktik. Intervjuteknik, offentlighetsprincip, etik. Research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.Micke Pettersson och Backa Elias Bondpä är båda erfarna tv-reportrar. Micke dessutom en uppskattad gästföreläsare vid JMG (jag hittar fortfarande nyttigheter i mina sparade föreläsningsanteckningar!). Deras samlade erfarenheter talar för att Journalisttips kan bli en av landets mest nyttiga bloggar för journalister av olika slag.
Det enklaste sättet att följa bloggen är att prenumerera på rss-flödet. Gör det! Vet du inte hur man gör visar de det i en lättbegriplig instruktionsfilm. (Passa förresten på att samla alla dina nyhets- och bloggfavoriter i rss-flöden. Fungerande rss-flöden gör livet så mycket lättare – tro mig!)
* * *
Idag är sista dagen på min sommarsemester. Innan studenterna kommer (
Fotnot 1: Backa Elias Bondpä har en egen blogg, Bondpa, med ett mer personligt innehåll.
Fotnot 2: Mina länkar till bloggar om medieforskning respektive medier hittar du i vänsterspalten. Där finns också en samling länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, och en diverse-kategori med annat jag tycker är läsvärt. Hör gärna av dig om du tycker jag missat något!
29 juni 2012
Hen tar ytterligare ett litet steg framåt
Jag kan förstås lägga ut texten om de olika kapitlen i nya SOM-boken i all oändlighet. Medievanor, partisympatier, vilken religion folk tycker är mest sympatisk… Men det tänker jag inte göra. Läs och dra era egna slutsatser – sommaren är lång och av allt att döma regnig. Hela I framtidens skugga kan laddas ner som pdf på SOM:s webb.
Istället tänker jag presentera en liten studie som jag har gjort på själva boken: Ordet hen vinner mark!
Ja, nu handlar det inte om några stormsteg framåt i användningen av detta ovanligt praktiska pronomen, tredje person singularis. Det kanske snarast ska beskrivas som ett myrsteg. Men myrsteg bär också framåt, se bara på alla myrstigar nästa gång du är i skogen.
Jag hittar fyra exempel på hen i årets SOM-bok (och reserverar mig härmed för att jag kan ha missat någon förekomst):
Eller hur?
Relaterade inlägg: Hen är ett ovanligt praktiskt ord (120203), Ny avhandling: SOM-institutets betydelse för de politiska besluten (120416) – ett exempel på hur man kan skriva en hel avhandling på att analysera SOM-institutet.
Istället tänker jag presentera en liten studie som jag har gjort på själva boken: Ordet hen vinner mark!
Ja, nu handlar det inte om några stormsteg framåt i användningen av detta ovanligt praktiska pronomen, tredje person singularis. Det kanske snarast ska beskrivas som ett myrsteg. Men myrsteg bär också framåt, se bara på alla myrstigar nästa gång du är i skogen.
Jag hittar fyra exempel på hen i årets SOM-bok (och reserverar mig härmed för att jag kan ha missat någon förekomst):
"Vi vet från annan forskning att den absolut viktigaste faktorn bakom hur mycket väljare uppskattar en partiledare är hur mycket de uppskattar eller inte uppskattar det parti hen leder." (Sören Holmberg: Populära och mindre populära partiledare)
"Partipolitisk är det troligt att den som aldrig slänger kläder i soporna är miljöpartist (47%) eller vänsterpartist (43%), minst troligt är hen anhängare till Centerpartiet (29%)." (Eva Gustafsson och Karin M Ekström: Ett växande klädberg).
"Även om journalisten har skrivit ursprungsartikeln är det inte självklart att hen deltar i den diskussion artikeln genererar." (Annika Bergström och Ingela Wadbring: Läsare som medskapare av medieinnehåll)
"Homo economicus kan inte bortses från. Hen är alltid närvarande i samhälleliga sammanhang, så inte minst när det gäller EU." (Sören Holmberg: Försvagat opinionsstöd för EU också i Sverige)Fyra förekomster av hen på totalt nästan 700 sidor – det är inte mycket, hur man än räknar. Men det är ändå fyra viktiga förekomster. Dels på grund av sammanhanget, SOM-institutet slarvar varken med statistik eller med ord. Dels eftersom just de här fyra exemplen visar hur praktiskt ordet hen faktiskt är – när det inte spelar någon roll om det är en han eller hon, när det lika gärna kan vara vilket som, så finns det ju heller ingen egentlig anledning att peka ut en han (i normalfallet) eller (undantagsvis) en hon.
Eller hur?
Relaterade inlägg: Hen är ett ovanligt praktiskt ord (120203), Ny avhandling: SOM-institutets betydelse för de politiska besluten (120416) – ett exempel på hur man kan skriva en hel avhandling på att analysera SOM-institutet.
Nypublicerade SOM-rapporten redan på nätet
Men precis som medielandskapet förändras så förändras rutinerna för SOM-institutets publiceringar.
Igår presenterades den senaste boken vid en pressträff. Och redan idag släpper SOM-institutet pdf:erna. Det känns bara logiskt. Alla som vill ta del av de senaste siffrorna på svenskarnas opinioner, attityder och medievanor – men som inte vill belasta bokhyllan med ytterligare en titel – kan med andra ord ladda ner antingen hela I framtidens skugga, eller också bara de kapitel de är intresserade av redan idag.
Själv noterar jag – som vanligt – spännande saker i några av de kapitel som handlar om våra medievanor:
- Trots allt tal om att nyhetskonsumtionen minskar är det faktiskt bara sex procent som inte tar del av nyheter i någon av de traditionella medierna, alltså riks-tv, Ekot eller pappersmorgontidning. Om detta skriver Adam Shehata och Ingela Wadbring i kapitlet Allt fler står utanför nyhetsvärlden.
- Att det finns gratistidningar har större positiv inverkan när det gäller regelbunden dagspressläsning än presstödet. Och om det finns flera tidningar på en ort är läsningen högre än om det bara finns en – det verkar faktiskt ha betydelse att det finns ett reellt val. Läs mer i Presstödet och tidningsläsningen av Ingela Wadbring.
- Vi har en kluven inställning till artikelkommentarer. En majoritet tycker det är viktigt att möjligheten att kommentera finns och att innehållet är intressant, men samtidigt tycker majoriteten att kvaliteten på kommentarerna är låg. Läs vidare i Annika Bergströms och Ingela Wadbrings Läsare som medskapare av medieinnehåll.
- Radiolyssnandet minskar och byter plattform (till mobil), men förtroendet för SR är fortsatt i topp. Läs mer i Annika Bergströms Radio – kanaler, plattformar och förtroende.
27 juni 2012
Journalisters användning av sociala medier:
Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen
För snart en vecka sedan publicerades boken Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) med de första analyserna från höstens stora journalistundersökning, Journalist '11. Där finns också de första publicerade tillförlitliga siffrorna över hur svenska journalister använder olika sociala medier.
Siffrorna visar att de flesta journalister använder sociala medier i hög utsträckning, men att skillnaderna inom kåren är stora – många använder inte sociala medier alls eller väldigt lite (se Journalister gör "mer av allt" i sociala medier). Det finns också skillnader i användning mellan olika grupper av journalister – till exempel ligger SR:s och kvällspressens medarbetare i topp på listan över flitig användning (se Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet).
De här analyserna är spännande nog, men i undersökningen ställdes också frågor om användningsområden, alltså egentligen vad journalister använder sociala medier till i jobbet.
Så: En sista tabell över svenska journalisters medieanvändning hinns med innan jag ska försöka ha semester. Den här gången handlar det om vilka professionella användningsområden som anses som viktiga.
Påståendet att "journalister lägger för stor vikt vid sociala medier" håller sex av tio med om.
15 procent håller med om att "sociala medier kan ersätta traditionella medier som nyhetsförmedlare".
Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.
Siffrorna visar att de flesta journalister använder sociala medier i hög utsträckning, men att skillnaderna inom kåren är stora – många använder inte sociala medier alls eller väldigt lite (se Journalister gör "mer av allt" i sociala medier). Det finns också skillnader i användning mellan olika grupper av journalister – till exempel ligger SR:s och kvällspressens medarbetare i topp på listan över flitig användning (se Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet).
De här analyserna är spännande nog, men i undersökningen ställdes också frågor om användningsområden, alltså egentligen vad journalister använder sociala medier till i jobbet.
Så: En sista tabell över svenska journalisters medieanvändning hinns med innan jag ska försöka ha semester. Den här gången handlar det om vilka professionella användningsområden som anses som viktiga.
Det är intressant att notera att mer passiva användningar, sådana som kan sammanfattas som omvärldsbevakning, rankas så mycket högre än de mer interaktiva.
Man kan med andra ord säga att journalister fortfarande mest använder sociala medier som ett nytt redskap för att göra det de alltid har gjort – inhämta och bearbeta information. Journalister använder sociala medier mest för att bevaka diskussioner, hitta idéer, researcha, trendspana etc.
Journalisterna tycks också medvetna om de sociala mediernas betydelse för att skapa och stärka varumärken. Men jag noterar att byggandet av det redaktionella varumärket anses viktigare än byggandet av det egna personliga varumärket, vilket skulle kunna tyda på att många journalister är aktiva i sociala medier för att arbetsgivaren (eller någon annan) vill det.
Även om de allra flesta svenska journalister använder olika sociala medier en hel del, både professionellt och privat, anser många att de sociala mediernas betydelse för journalistiken nog överdrivs i debatten.
I undersökningen har journalisterna fått ta ställning till påståendet att "journalister kan göra bra journalistik utan att använda sociala medier" – nio av tio håller med om det.Påståendet att "journalister lägger för stor vikt vid sociala medier" håller sex av tio med om.
15 procent håller med om att "sociala medier kan ersätta traditionella medier som nyhetsförmedlare".
Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)